Svaghet #1

Jag ger aldrig upp, även om det är lönlöst

Jag ser hur du ser på mig, det är inte med en intens blick, det är inte med åtrå eller med fascination, det är ganska normalt. Som man ser på någon, en vän kanske, eller snarare någon man bara noterar är där. Någon som inte betyder så väldigt mycket. Jag vet iallafall att jag ibland skäms lite över att använda den blicken, om jag använder den mot en vän. Som jag faktiskt bryr mig om. Det känns ganska otrevligt, eller, mer nonchalant, tror jag. Det är liksom som att säga att man inte orkar. Dagdrömmarblick, på det dåliga viset. Dina ögon säger inte så mycket, och du vet, det är just det som är problemet. De behöver inte säga “Hej, det är dig jag vill spendera resten av livet med, och jag kan inte tänka mig en värld utan dig, för du är så spännande och intressant” det skulle räcka med “Hej, du är nice” men nu säger de mer “hej, där är du, igen.” Det kan jag inte nöja mig med. Jag VILL att du ska se på mig med den första blicken, men jag misstänker att du aldrig kommer att göra det. Jag misstänker att du respekterar mig, tycker jag är intressant och så vidare, men du behöver mig inte. Du vill inte ens ha mig så mycket som jag vill att du ska vilja det. Det duger ibland, du orkar inte säga nej, men det är nästan ännu värre. Ändå kan jag inte låta bli att kämpa vidare, skriver en gång till, frågar igen om du har det bra. Frågar igen, om vi inte ska ses. Frågar igen, om du inte vill ha sovsällskap. Om du skulle skriva? Nej nej, det behöver du inte, det gör jag ju ändå alltid. Du kan räkna med mig, på samma sätt som man kan ränka med att man kommer se en gran i skogen, eller att man blir trött om man sover för lite. Så tillgänglig är jag för dig. Sannolikheten för att jag skulle få som jag vill är så minimal. Den är så obefintlig. Men lägger jag min energi på något vettigare? Nej. Nejdå, jag fortsätter. Jag kommer fortsätta för fucking evigt. Det är så jävla dumt.

Svaghet #2

Vill vara lite mystisk, men kommer aldrig bli det

Varje gång jag går på en fest, börjar i en ny klass, går på stan eller bara möter en vän som jag inte sett på länge nog, så tänker jag att jag har en chans att vara lite mystisk. Att jag inte ska ge iväg för mycket, vara lite svår att få grepp om. Kanske berätta för lite, så att folk får undra. Kanske frågar de, och då ska jag le och ge en menande blick, som säger lagom lite men kan betyda allt möjligt. Som får folk att tänka vidare, skapa en egen historia, undra över omdet verkligen var det jag menade, eller var det? Men vad gör jag i verkligheten? Jag berättar ALLT. Jag berättar minsta detalj om den senaste dåliga kyssen jag hade, eller hur jag precis nyss bråkat med min mamma på telefon om att jag sover för lite och är för mycket på fest i helgen, vilket hon fått veta, eftersom jag berättat precis allt för henne. Jag har inte bara berättat det, jag ringer, klockan 2 på natten, för att jag är sällskapssjuk. Ringer för att småprata, berättar om vad jag gjort. Vem som sa vad. Vem som kräktes, vem som kysste vem. Så berättar jag lite till, associerar till något, som får mig att tänka på en annan sak, som sedan mynnar ut i historien om min förra pojkvän och hur vi brukade slåss om vart dammsugaren skulle stå. Jag kommer aldrig bli mystisk, men jag hoppas - varje gång. Kanske nu, kanske lyckas jag att hålla lite på mig, hålla lite käft. Men icke. Om det är något jag inte gör - är det att hålla käft. Ge mig en ingång, och jag startar, jag kan hålla på i evigheter - somnar du? Det är ok, jag fortsätter. Jag måste bara få berättat den där roliga grejen, som min bror sa till sin förra flickvän, som min mamma missförstod och som sedan mynnade ut i ett helt otroligt internt skämt, som ingen annan förstår, tycker är roligt, eller ens vill höra om - men som jag bara MÅSTE berätta om. På festen. I klassen. På stan. Till min gamla vän…


Svaghet #3

Jag känner efter alldeles för mycket, hela tiden.

Hur känner jag egentligen inför att dammsuga? Det känns inte så bra. Inte så lustfyllt. Jag måste bejaka min lust, göra det jag tycker är roligt. Varför kan jag inte komma loss och göra det jag borde, varför är det man borde, inte lustfyllt? Är det inte ologiskt? Jag kanske hellre ska göra något som är lustfyllt, kanske spela piano. Men det har jag inte lust till. Jag blir nästan sur, bara jag tänker på hur lite jag har lust till det. Men det värsta är att jag vet att jag tycker det är kul, bara jag gör det. Men varför kan jag inte göra det? Det känns inte bra. Det känns som om det är det sista i världen, jag skulle vilja göra just nu. För så måste jag bestämma vad jag känner för att spela, känna efter om jag vill spela efter noter eller rytmiskt, känna efter om jag ska sjunga till eller bara latja.

Vad betydde egentligen det där han sa, var det ett skämt eller var det på allvar? För bakom varje skämt, finns ju en viss grad allvar. Är det inte så? Det tror jag, nämligen. Så betyder det ju alltså, att han på ett sätt menade det han sa, och betyder det så att jag egentlige är lite irriterande? Men jag upplever mig inte som speciellt irriterande, jag kan förstå om någon ibland tycker det, men är jag inte såpass sensitiv för omgivningen att jag i så fall märker, om folk generellt tycker jag är irriterande? Gör de det? Pratar jag för mycket kanske? Nej, men jag är ju ganska rolig, det är för det mesta roligt, det jag säger, och jag utgår från att folk skulle säga till mig att vara tyst om det var för mycket. Det skulle de väl? Eller vågar man inte det, kanske? Borde jag kanske vara lite mer uppmärksam, och märka själv, när det är dags att vara tyst? Men om jag varit så irriterande, så borde jag väl inte ha så många vänner? Eller kanske umgås de med mig för att det helt enkelt gått för lång tid. Det går liksom inte att bryta på ett naturligt sätt nu. Men så är det nog inte. Förhoppningsvis… Väl? Satan nu är den här dagen söndertänkt. Men det känns inte rätt, inte rätt att dammsuga. Men det skulle kännas skönt att få det rent, jag har det alltid bättre när det är fint runt mig, då blir jag glad. Och jag tycker om när jag är glad. Men man ska göra det som känns rätt, i magen, magkänslan kan man nästan alltid lita på... Oj vad mina ögonlock är tunga, kanske ska jag bara ta en powernap, sova lite på saken, allt blir bättre när man sovit lite och det är ju ganska skönt och varmt här...