OK, SÅN HÄR ÄR DET:


”Man kan ta livet av sig, men man kan också ta en cigarett”
Willy Kyrklund. Frode försöker tänka på det, de gånger han har lust att ta livet av sig. Han tänker inte så ofta på att ta livet av sig, men det sker, då och då. Om man ska vara helt ärlig så sker det mer frekvent än så. Kanske tänker han ofta på det, trots allt. Varje gång han vaknar. När han har tråkig. När han missat bussen. När kaffet är slut. Han tror, nej, han tycker att folk generellt tänker för lite på döden. Det enda man med säkerhet vet om framtiden. Han tycker det är skönt, att det finns åtminstonde en sak man kan lita på. Det är dessutom, menar han, gott åt folk att det är på det viset. Inget pekar på något annat. Ingenting får lov att stå orört, ingenting lämnar vi i fred. Ingen respekterar det offentliga rummet. Varför ska då egentligen han vara ett undantag och göra det, när ingen annan orkar? Julgranen är pyntad med demonstrationspropaganda, (varför de redan klätt en gran, det är för honom ett fullkomligt mysterium) öppettider-tavlan är taggad med klistermärken. ”Din krop, dit valg” står det, men han tänker att;
“det är det fan heller, inte mitt val, jag har inte valt livet, inte valt ett skit, för den delen, om jag ska vara helt ärlig…”

Det går knappt längre att läsa mellan vilka klockslag man lagligt må vistas i bibliotekets lokaler. Han vet det dock redan, kan det dessutom utantill, för han är där nästan dagligen. Han orkar inte köpa tidningen varje dag, och skulle aldrig i livet vilja binda sig till något så förskräckligt som en prenumeration. Han vill helst inte binda sig vid något, allra minst till att dagligen få dåliga nyheter prackade helt upp under näsan. Han vet att världen är skit, att ingen eller inget fungerar som det skall, men han kan rätt och slätt inte förstå poängen med att varje morgon starta med att konstatera detta. Dock kan han ändå inte låta bli, så om eftermiddagen, kl 16:15, (han slutar en kvart tidigare eftersom han regelbundet hoppar över sin 10-rast, då han så långt det är möjligt vill undvika pinsamma stela efter-jobbet-samtal) alldeles ensam, precis som han önskar, stämplar han ut och smyger bort från fabriken till biblioteket. Där sitter han och lusläser varenda dålig nyhet han hittar, för han vet att världen är en riktig soptunna, och på sätt och vis känner han en viss tillfredställeles över att kunna konstatera att han har rätt. Varje dag.










Han känner bibliotekets varje liten vrå som sin egen bakgård. Eller, som sin egen fönsterkarm, kanske skall sägas, då Frode själv inte äger en bakgård. Han känner tidningshyllornas minsta skavank, de breda, fula fyrkanterna som skall föreställa hyllor. Det lilla märket, där den grå färgen skrapats av. "ACAB":et som någon tonårsgangster ristat in, förmodligen med en nyckel, med tanke på de tjocka och ojämna linjerna. SvD, DN, BT, GT, och alla de andra bokstavskombinationer som utgör den mängd dagstidningar man kan välja och vraka mellan. Candy-man och 10-meter-bakom, som alltid sitter på sina platser. Han på kanten av den obekväma stolen, hon framför på sin rollator. Den är pyntad med plastblommor i grälla färger, det ser nästan ut som en midsommarkrans. Mitt i kransen sitter en emaljskylt med hennes namn, “NINNI” står det, men det händer sällan att någon kallar henne för annat än 10-meter-bakom. Candy-man, han är diabetiker men har alltid en påse godis att bjuda på. Den är fylld med riktigt gubb-godis, pastellfärgade chokladkulor med en kärna av mint, dessvärre accepterar han inte ett nej. Frode tycker inte om godis, han tycker verkligen inte om gubb-godis, och han vägrar rätt och slätt att ta något ur påsen som Candy-man sträcker fram. Det beror nämligen på fler saker än att påsen är breddfull med äckligt godis, Candy-man har nämligen alltid, oberoende av årstid, en lång droppe av något (Frode vill helst undvika att spekulera i vad denna består av) hängande ned från näsan. Vid ett tillfälle satt Candy-man två timmar vid hans sida, hela tiden medans Frode läste om alla världens katastrofer och trugade för att få honom att ta lite godis. Frode hade blivit alldeles röd i ansiktet av ilska och frustration, men gav sig heller inte. Till slut ville Candy-man ge honom hela påsen, och Frode fick ge upp. Han tog en liten, den minsta han kunde hitta, mintgodis och behöll den i handen. Men han skulle visst inte tro att han kunde lura Candy-man så lätt. Han trugade vidare, och envisades med att Frode nog visst skulle tycka om den, bara han åt den. Så ville han kanske rent av ha en till, eller till och med två. Frode blev till slut tvungen att stoppa mintkulan i munnen, den hade legat såpass länge i hans hand att den börjat tappa sin sjukliga pastellfärg, och han svalde av vämjelse då den rörde vid hans tunga. Försiktigt, så att Candy-man inte skulle märka det, förflyttade han den sedan in i kinden, och sa att;
“Jotack, den var fin, men ändå inte riktigt i min smak”, varefter Candy-man hade tvingat honom att gapa, så att han själv kunde inspektera att pastillen var borta. Sedan dess nyttjar Frode samma metod som 10-meter-bakom. Han går aldrig så nära att han av misstag skulle kunna behöva samtala med dem. 10-meter-bakom, hon går, som namnet avslöjar, alltid 10 m bakom candy-man, men ingen vet riktigt varför. Ingen vet heller vem det är som myntat deras namn, men det spelar inte riktigt någon roll. Det har de hetat så länge Frode känt till dem. 10-meter-bakom kikar nu åt hans håll, han höjer handen i en hälsning, men får som vanligt ingen respons. Så sänker han åter handen, lägger den lugnt ovanpå sitt manchesterklädda knä, medan han väntar på sitt kaffe. Det är ett frivilligdrivet café, fullt av esperanto-dyrkande spanjorer som, inte speciellt diskret, sprider esperanto-propaganda vart de än kommer åt. Datorernas skärmsläckare, anslagstavlor, bokmärken som skickas med brickan från köket...
“Borde man beställt en öl”, hinner han tänka innan han hör Candy-man och 10-meter-bakom garva i kör, något som är tämligen ovanligt då de 90% av tiden tjafsar med, eller snarare ropar åt varandra, då hon alltid är för långt bak för att höra vad han säger. Han ser sig runt, studerar det rum han så ofta sitter i. Inte ens konsten förblir orörd. Över tavlan i bibliotekets café har någon hängt en stor banner. Stora våldsamma svarta och röda bokstäver. Det har han heller inte valt att se på. Ingen har frågat honom om det.
“Piss med demokrati och yttrandefrihet, det spelar ju ingen roll, så länge jag inte får välja om jag vill höra på vad folk yttrar sig om.” tänker han.
“Jag har inte ens valt vilken slags te jag ska dricka, för i ren utilitaristik anda har de självfallet bryggt hela baljor av en slags te, istället för att ha tevatten och valfrihet. Men, sannolikt hade de heller inte valt något te som jag tyckte om. Det ska alltid vara någon “English Breakfast”, “Forest Fruit”, “White Pomegranate” eller “Yellow Label”, vad betyder ens “Yellow Label”? Gul etikett? Vad är det för smak? Dessutom är den inte en gång gul. Den är röd, Lipton-etiketten, för det är det satans Lipton-märket de envisas med att köpa. Det är egentligen inte billigare, och smaken är definitivt inte bättre - så vad är poängen med det?” tankarna hopar sig. Nu har hans te hunnit kallna. Han får akut en olidlig lust att vira datorsladden runt halsen och kasta laddar-dosan runt bjälken över sig. Skulle den hålla? Den är gjord av plast, något gummiliknande, och inuti sladden snurrade metalltrådar, så chansen är ganska stor att det skulle fungera. Det kliar i hans fingrar. Han drar sladden längs med sin nacke, låter den glida ned för vänster nyckelben. Närmast kontakten som ska sitta i datorn har metalltråden raknat upp, det river mot hans halvmjuka skinn och det irriterar honom. Hela poängen med att göra det på det här sättet är att det ska gå undan. Ironiskt nog dör datorn om han tar sladden, och skulle han sedan misslyckas med sitt självmordsförsök skulle han behöva sitta och vänta på att datorn startar på nytt, innan han igen kunde gå igång med vad han var igång med… Ironiskt nog dör datorn flera gånger om dagen men så startar han den på nytt. Och på nytt. Startar på nytt. På nytt. Han lägger sladden mellan sina fingrar, flätar in den, och testar med två hastiga ryck dess motståndskraft. Den kan nog stå emot mycket. Så funderar han runt hur mycket han väger, egentligen, och inser att det var längesedan han vägde sig på riktigt.

På vägen hem från biblioteket hajar han till då han, nästan omedvetet, registrerat något i apotekets fönster. Det är något, mitt i alla jultips och influens Där står en stor gammal läkarvåg, tung och antik. Den slags man inte längre orkar använda, sedan allt i världen blivit digitaliserat. Han är faktiskt osäker på hur de ens fungerar, med lod och viktfördelning och balans, men han går i varje fall in och ställer sig i kön till kassan. 13 minuter tar det, innan det blir hans tur och kassadamen ser måttligt road ut när han frågar om hon vill väga honom.

“Det är engentligen bara en prydnad, det där… och väga dig, det kan du väl klara av på egen hand... väl?” men han förklarar att han faktiskt kräver hjälp, då han nu stått mer än tio minuter, närmare en kvart faktiskt, i kö med nummerlapp och det hela, för att få lov att väga sig, och tänker minsann inte gå hem innan han fått viktvärdet för sin lekamen… Hon ringer i en liten klocka, ytterligare en dam i vit rock tassar fram, i svarta badhustofflor, till tjejen han talar med (hon är egentligen ganska ung, men hela apotekets setting, hennes strama frisyr och oformliga vita apoteksrock, och så de där tofflorna(...) lägger på minst 10 år. Närmare 13.) och de börjar viska. De viskar ljudligt, det är irriterande, egentligen är det hon som är irriterande, och kanske skulle hon också passa på att väga sig, för visst har det börjat strama åt lite runt rockens midja. Han får en förebrående blick av dam #2, som demonstrativt klappar apoteks-tjejen på axeln, innan hon motvilligt och konstlat klistrar på ett leende - inte till honom, men i varje fall riktat mot honom. Tjejen börjar gå framför honom.
“Äntligen är vi på väg mot vågen, 22 minuter, nästan tio minuter extra, har det tagit att diskutera sig fram till om jag skulle vägas eller ej, och tänk om vi bara hade gjort det med en gång, så hade vi båda varit igång med det vi egentligen vill nu, och jag skulle slippa vara beroende av henne och jag skulle veta vad jag väger och nu får det gå undan, för annars gör jag slut på det hela, här och nu…” tankarna snurrar så hastigt att det nästan hörs ut genom hans öron.

84 kg. Han tar försiktigt fatt om fettet som blygsamt faller ut över kanten på hans skärp, drar långsamt ut det, det är inte en gång elastiskt... Fast och mjukt, hur det nu ens är möjligt. Hon ser på honom med höjda ögonbryn och rynkad näsa. Hon har sagt något, något han inte hört, men hon orkar inte längre vara professionell. Hon vänder på klacken, slänger med håret och svassar tillbaka mot disken. Tack säger han i en harkling, men tänker skönt att hon gick, samtidigt som han känner sig lite ensam.

Lysande vita "Apple"-skyltar bländar hans ögon, han skymmer dem med armen, och sträcker kisande ut den andra handen framför sig. Öppnar dörren, den glider upp utan motstånd. I butiken är det så ljust att det halva kunde varit nog, till och med personalen har något lysande över sig. En slags teknologisk aura. Hans kropp blir stående rätt innanför dörren, han blir stående rätt innanför dörren. Plötsligt känns det inte längre så viktigt, att veta hur mycket en datorsladd tål. Två unga män ser på honom, som överväger de om de ska ta kontakt eller ej. De verkar komma fram till att de inte ska det. De gör det i alla fall inte… Han vill gå nu, men hans fötter är som klistrade vid golvet. Det är onaturligt rent, det där golvet. På väggarna hänger sparsamt med datorskärmar, skärmar fyllda av högupplösta bilder av berg, hav och hästar. Inga sladdar. Det är inte skärmarna han är intresserad av, det är sladdarna. Sladden. För det är en mycket specifik sladd han har tillgång till. En MacBook-sladd, sju år gammal, har brunnit en gång (detta skall också nämnas vid evaluering av hållbarhet).
“Hur mycket vikt kan den tåla, tror du?” Han frågar framme vid en vit disk, klädd med putsat plexiglas där, efter ett par små minuters lutande, hans händer lämnar svettiga avtryck. Han avlägsnar dem, stoppar dem i fickorna på sin vinröda jacka, trycker dem extra långt ned. Jackan får en lustig form, blixtlåset och hals rätas ut, slätas ut, längs med hans kropp. Rygg-tyget dras fram, ryggen blir plötsligt för kort. Med vänster pekfinger känner han ett hål i fodret,
“det var längesen jag tänkte på att jag hade ett hål i den fickan…”tänker han för sig själv, innan han fortsätter, “det skulle man minsann lagat”, men så kommer han på anledningen till varför han står här, varför han ens kom på att han hade det där hålet i fickan. Han stålsätter sig, lyfter blicken och blänger på killen bakom disken, han ser förvånat tillbaka på hoom.
“Förlåt?” Frågar Apple-killen, och han inser att han endast tänkt det han ville säga, och inte sagt något av det högt, och då han inte vet varken vad han ska säga eller göra, slår han bara ned blicken och skrapar med foten i golvet.
“Vad kan jag hjälpa dig med?” frågar han på nytt.
“Jag vill gärna veta hur mycket en MacBook-sladd, 7år gammal, lite bränd, kan tåla av vikt?” mumlar han och öppnar knappt munnen när han talar.
Apple-killen kliar sig i bakhuvudet. Lägger sina armar i kors över bröstet och suckar djupt.
“Hm. Det har vi inte riktigt tagit fram någon standardiserad metod för… Öh.. Har du något emot att jag frågar om varför du vill veta hur mycket vikt den kan tåla…?”
“Mja, jo, ja. Nej, tack då, ja, hej-hej. Hej.” Mumlar han, förvirrad, besviken, rådvill…

Då han hastigt lämnar butiken halkar han dessvärre på en liten fläck med smält snö, det enda som bryter med det overkligt rena och hans armar far upp över hans huvud. Två flax, tar det, innan han återfinner balansen och kan räta sig upp. Pinsamt. Ytterst förudmjukad samlar han in sina armar, samlar ihop sig själv, snor halsduken tätt runt sin halvmjuka hals och stoppar näsan djupt in i den. Inte en blick skänker han Apple-killen men han kan tydligt känna hans ögon på sin rygg.

Utanför är det mörkt, julbelysningen har tänts och ingen har tid att se på den. Han ställer sig ensam under en gran av LEDlampor, två av de närmaste lamporna blinkar, en tredje har helt givit upp. Han fingrar på ledningen som hänger, dåligt gömd, ned längs ett räcke. Mörkt grön, det är de alltid, mörkt gröna. Sannolikt är det väl tänkt, att de ska gömmas i granar, i buskar. Men här, mitt i stan, fritt i luften fungerar det inte så bra. Han greppar runt ledningen med den andra handen också.
“Nu står jag här, ensam under en LED-gran (ful är den också, och alldeles för tidigt tänd) med dess ledning mellan mina händer.” konstaterar han för sig själv. Det är kallt och han släpper den ena handen för att fiska upp sina handskar. Han får bara fatt på den ena, och blir tvungen att släppa taget helt för att ordentligt kunna gräva runt i fickorna. Den är där inte.
“Det var då satans…” Han hänger sin halsduk på räcket och vänder ut och in på sina fickor. Lätt nyper han fatt i den yttersta kanten av det mörkröda polyesterfodret och viftar, intensivt, som skulle det trolla fram handsken. Han blir alldeles varm av det frenetiska viftandet och låter mitt i en rörelse armarna falla, uppgivet, längs med sidorna. Självfallet är den inte där, och självfallet har han ingen aning om vart den finns. Den kan ligga vart som helst… På biblioteket, apoteket eller apple-butiken… Något svar om vad sladden klarar fick han heller inte.

Sakta börjar han vandra ned längs kanalen. Vattnet är svart och han surar. Vinden blåser väck hans lugg från pannan, rätt upp. Den står som ett litet horn på honom och han lägger handen på den för att trycka den på plats. En liten stund ligger den rätt, så spritter den strax upp mot skyn igen och han pustar ut, länge, medan han kikar upp mot tofsen. Han blir alldeles yr i huvudet av det och plötsligt snubblar han på en trottoarkant. Han rycker till i kroppen, försöker få ut sina händer ur fickorna, men hinner inte och står på näsan ned i en grästuva. Liggande med ansiktet mot gräset försöker han snegla runt sig, se om någon sett honom, men det enda han får syn på är en hund som pissar på ett träd, ca 10 cm från hans huvud. Han blir liggande. Kanske kan han frysa ihjäl, hur lång tid tar det innan man fryser ihjäl? Han vet alldeles för lite om döden, alldeles för lite om hur man på bästa sätt avslutar skiten.


På kvällen finner han inte ro. Han försökte gå och lägga sig, kom fram till att det inte var så mycket mer att hämta av dagen, men då han väl låg i sängen kunde han omöjligt somna. Två timmar låg han och vred sig, han skiftade till och med håll, la kudden i fotändan och testade detta en halvtimmes tid. Det hjälpte heller inte. Efter att han prövat allt han kunde komma på, se film, läsa, duscha och bara blunda hårt, steg han åter upp. I köket tände han lampan över det lilla runda bord som var hans köksbord, och placerade ett glas mitt på. Från skåpet ovanför mikron plockade han fram en dunk vin. Han tyckte inte om att dricka alkohol, inte längre. Ett tag hade det fungerat bra för att avleda honom från livet, men nu verkade det bara öka mängden tankar därom och så blev det bara hårdare och hårdare att gå till jobbet. Dock har han inga fler idéer, och nog hade det varit fint att lugna nerverna lite… Han fyller glaset till kanten, han orkar inte behöva gå tillbaka för att fylla upp igen, om han skulle vilja det. Då är det bättre att lämna lite om det nu skulle ske att han inte vill ha så mycket. Detta eftersom han inte känner sig lika sorglig, om han bara tar ett glas. Storleken på glaset spelar altså inte så stor roll, det viktiga är hur många glas man dricker. Frode sätter sig ned på en av stolarna vid köksbordet. Den är bekväm, inte speciellt snygg att titta på, men behaglig. Det är viktigare för honom, för han kan leva med att den inte är speciellt snygg, det är ju dessutom ingen annan som ska kika på dem än han, heller. Han sätter sig till rätta, och stolens säte som är gjort av rep, knarrar dovt. Med båda händerna runt glaset stirrar han ut i luften. På bordet står endast en keramikvas och en saltkvarn. I vasen hänger ett par vissna blommor. Han petar försiktigt på ett kronblad, och det faller ljudlöst till bordet. De blommorna fick han av sin mor, sist hon var på besök. Han har inte orkat slänga ut dem, men han orkar heller inte se dem, för det påminner honom om henne, och hon är en av de mest irriterande personer han vet. Hon lämnar honom aldrig i fred. Eller, nu har hon faktiskt gjort det, därav de vissna blommorna.

Hjärnan är full av spekulationer om hur han på bästa sätt ska kunna testa sin sladd. Han vet att han behöver utrymme, utrymme och en dator. Han vill gärna bokföra det hela ordentligt, men hans egen dator dör så fort sladden tas väck, och sladden, den behöver han separat för att kunna testa. Länge grubblar han över vart och hur han skulle kunna testa den, utan att komma fram till någon lösning. Precis då sömnen tagit överhand, ögonlocken är tunga som bly, och pennan han klottrat ned sina idéer och möjligheter med, har fallit ur hans hand, ljuder sms-signalen från mobilen. Irriterat öppnar han ögonen, föser anteckningblocket ned från sitt knä och knappar in på mobilen.

“Din order är mottagen, vi kontaktar dig så fort leveransen ankommer till 316”.
“Så klart! Ja jävlar, det är PERFEKT!” utropar Frode, kastar i ren lycka mobilen i taket, slår händerna samman och jublar! “Varför i helsike har jag inte tänkt på det förut! Fabriken, för fan!”

Nästa dag på jobbet är han glad. Redan då han vaknade, var han glad, och med ett leende på läpparna plockade han upp dosan med ena handen, med den andra virade han omsorgsfullt fast sladden. Till sist lade han den sedan i en liten tygpåse. Det var en gammal påse han sytt i slöjden då han var liten, 6 år, om han minns rätt, det var i vart fall innan han börjat skolan-skolan. Fruktstund, står det på den, det är slitet och går knappt längre att läsa. Under det har han målat två bananer och en apelsin, i formen av en kuk. Sorgligt nog har hans humor inte förändrats avsevärt, men det gör inte så mycket, då han inte direkt är den skämtsamma typen. Han håller sig gärna borta från humor, om han har möjlighet för personligen ser han inte att det finns så mycket att vara glad för, generellt. Han har förmodligen aldrig förr varit glad i fabriken och han möter många förvirrade blickar när han på vägen från ingångsdörren till lunchrummet vinkar och hälsar han glatt på dem han möter. Han till och med ler till ett par stycken. De har under flera års tid arbetat tätt på varandra (eller, det är en definitionsfråga, vad som räknas som “tätt” då man arbetar i en lokal med 500 m långa kortsidor), men aldrig förr har de någonsin sett Frodes ögon, då han konsekvent stirrar ned i golvet vid potentiellt möte. Då han energiskt slår upp glasdörren in till det fantastiskt tråkiga lunchrummet får han en intensiv lust att vissla och bryter ut i “New York, New York”. I den lilla pausen efter “I’m gonna’ be a part of it -” öppnar han med stora armrörelser kylskåpsdörren och nästan i farten skjuter han in sin blå plast-lunchlåda, fylld med pasta och pesto. Då han fortsätter med “New York, New Yo-ork” sparkar han med klacken igen dörren och med några små skutt dansar han fram till nästa dörr, som han i farten håller upp för en kollega. “Hoppas du får en trevlig dag” ropar han efter henne, medan hon rodnar och skyndar vidare.

Trappan tar han i tre kliv, han har aldrig förr känt sig så fylld av energi. På hans kontorsplan sitter redan de flesta av kollegorna, Henke P är där, men det är han alltid, ingen vet varken när han kommer eller går, trots att han har både fru och små barn hemma. Det samma gäller Mattsson. Gustavsson lär komma när som helst och Konny sitter som vanligt och äter godis, fastän klockan knappt är åtta. Men inte ens Konnys smaskande kan sänka hans humör. Han nickar till Henke, men han ser honom inte. Han är som vanligt i full gång med ett eller annat projekt. Det finns inte många i byggnaden som vet så mycket om förpackningar som Henke P. Tidigare, då Frode hade ett par kollegor han då och då pratade med, brukade de skämtsamt kalla honom för Henke Pedia, då man alltid kunde räkna med att få en mindre avhandling som svar på sina frågor. Vid sidan av honom sitter Mattsson, rak i ryggen. Någon har skämtsamt målat en mustasch på Pepsi-burken som står på hans skrivbord. Det är Beyoncé som fått mustasch, men då han inte givit någon som helst respons på provokationen var ett särdelaktigt misslyckat skämt, men om han känner sina kollegor rätt så kommer de heller inte ge upp. Han är inte heller så mycket för humor, det är iallafall en sak de har gemensamt, allvar. Frode hänger sin väska på kontorsstolen, öppnar sin lenovo-laptop, den behöver ett par långa minuter innan den är startklar, och går sedan för att hämta en kopp kaffe. I lunchrummet, stående i kaffekön möter han Lennart.
“Hördu, jag hörde att du skulle syremäta idag. Vad behöver du av containrar och utrymme?” frågar han, medans han grundligt kramar en prilla snus mellan tumme och pekfinger. Han ser inte på Frode när han pratar med honom, och märker således inte av hans humör. När snusen är klar stoppar han makligt in den under läppen och justerar den med tungan till sin riktiga plats. Så sätter han händerna i sidorna, handryggen vilar mot den neongula reflexvästen, och spänner ögonen i Frode.
“Nå?”
“Nej, vet du Lennart, det ska jag fixa på egen hand, men tusen tack för erbjudandet!” svarar Frode och klappar honom broderligt på axeln. Lennart stirrar bara på honom, men innan han travar vidare frågar han;
“Är allt som det ska, med dig? Du verkar annorlunda. Har det hänt något?”
“Nejnej, det är bara fint. Det är faktiskt helt perfekt!” svarar Frode och ler. Lennart skakar på huvudet och stegar bort. Han har pallar att köra och nu är det kaffetid med Maggan. Han sitter redan redo. Han, liksom Lennart, klädd i reflex, sitter på sin sedvanliga plats nede i högra hörnet, den enda plats som släpper in lite dagsljus i lokalen. Tyvärr är det en riktigt risig utsikt, höga staket och en liten bunkerliknande byggnad i metall. Det är receptionen, där man slussas in som besökare eller dylikt, då man av någon anledning inte fått förtroende nog att få bära passerbricka. Med det usla kaffet i handen, man måste hastigt föra det till munnen, och dricka det fort, för att inte riskera att hinna känna dess lukt. Det minner mest om lukten av gammal fimp, tycker han, en gammal fimp som fått ligga och suga upp aromen från dåliga, för gamla kaffebönor som legat för länge med öppen påse. Han grubblar över syre, det är mycket med syre som är relevant i hans liv just nu. Han behöver det för att leva. Han behöver bli av med det, för att slippa leva. Det verkar inte som om syre egentligen är ett av hans mest centrala problem, utan att han ens insett det. Kanske är det också syrets fel att kaffet smakar dåligt, det smakar som om det kunde vara syrets fel, iallafall. Och så är det syremätningarna. Det är för mycket syre i mjölken, eller, kanske är det det, kanske är det det inte. Det är det han ska luska ut.
“meet Tetra Evero Aseptic, an aseptic bottle shaped carton based packaging system, designed to make a difference to the ambient white milk market. Convenient and eye catching.”
Han bryr sig inte om mjölk. Han tycker inte om det, det har han aldrig gjort. Det var en av fördelarna med att bli vuxen, inte längre några vuxna idioter som tjatade på honom om att han aldrig skulle växa sig stor och stark, om han inte drack mjölk. "Du blir aldrig större än du är nu", sa de, men hur kan det då komma sig att han kommit upp i en imponerande längd av 191 cm? Han skulle nästan vilja visa dem, besöka dem och berätta att han aldrig drack den där satans mjölken, alltid spottade eller hälde ut den. I blommorna, oftast, men också en gång i vilorummet. På kuddarna. Det hade luktat sur mjölk i flera veckor efteråt, men ingen hade kommit fram till hur det kunde komma sig. "Du kommer aldrig bli större än du är nu..." Han fnyser och kniper ihop läpparna. Idioter. Och nu jobbar han med det, var eviga dag. Som ett riktigt dåligt skämt. Han möter den fantastiska TEA - varje dag, men det hjälper inte heller, hur fantastiskt den än är och han bryr sig heller inte det minsta om att “make a difference to the ambient white milk market”. Det gör honom mer och mer irriterad, att tänka på hur lite han egentligen bryr sig om förpackningen. Hur var det egentligen det skedde att han blev expert på något sådant? Fucking mjölk.

Den tid det tar för honom att återvända till kontoret, till sitt skrivbord är den tid det tar för glädjen att sina. Fötterna blir tyngre, kaffet smakar så illa som han vet att det gör, väggarna och människorna är grå… Han sätter sig tungt ned, tyngre än nödvändigt, på sin stol. Den fjädrar tillbaka. Datorns cd-enhet studsar ut då han lägger händerna på laptopen, och han skjuter bestämt tillbaka den i sitt fack. Omedelbart öppnas den igen, och det sker ytterligare fyra gånger, innan den äntligen fastnar på sin plats. Frode höjer en avvärjande hand och säger till kontoret:
“Ursäkta, det var bara lite problem med cd-luckan, men det är ordnat nu”
Senare på dagen då han faktiskt skall använda cd-enheten vägrar den öppnas. Det går så långt att han blir tvungen att lirka upp den med en gaffel. Han petar in den lilla springan mellan facket och själva datorn och bänder sedan för allt vad han är värd, tills den med full kraft åter slår ut. Tänderna på gaffeln böjs, det är en billig variant från IKEA och efter att han är klar smyger han ned den i besticklådan så diskret han kan.

Idag hoppar han inte över 10-pausen, han har insett att han behöver pressa ut så mycket rast och ro han kan, under dagens gång, om han ska orka genomföra sin plan. Kl 0959 ställer han sig upp och sätter kurs mot byggnaden bredvid. Man får passa på och varken vara för tidig eller för sen, om man vill undvika människor. där är det inte riktigt lika många människor, och han

Vid lunchtid hämtar han ut sin pasta. Locket har inte varit helt stängt och med burken i handen funderar han på vart peston egentligen har tagit vägen. Om den hamnat i hans väska, eller om den runnit ut över någon annans mat. Han vågar inte öppna kylskåpet igen, för att se efter. Lennart pratar med städerskan, han har hittat Frodes gaffel-verktyg och hon skakar på huvudet när Lennart plirande visar upp den för henne.
“Jag förstår inte, hur gör de när de är hemma, de är ju inte några barn. Har de någon som städar upp efter dem där också, eller”, hon torkar vilt över bänken mitt i rummet, med stora armrörelser. “Nu slutar jag snart, slutar snart att städa upp efter er” säger hon, och smäller handen och trasan i bordet. “Hallå! Det ska vara lock på, när du värmer maten i mikron, annars kan du städa skiten själv!” med ett finger hötter hon mot en lång man som glömt mikro-locket, han svarar henne inte, men stoppar pliktskyldigt mikron och placerar locket ovanpå.


Han är inne på andra veckans testande. Det har verkligen börjat tära på honom med dubbeltester men sova kan man göra när man är död, det är vad han säger till sig själv, om och om igen. Sova kan man göra när man är död. Sova kan man göra när man är... Stapplande, sömndrucken, snubblar han fram till sin dörr, daskar ned handen på handtaget, det är svart och ergonomiskt utformat, men så fult att han nästan skäms över det. Det enda skälet till att dörren överhuvudtaget öppnas är tyngden i handens trötta slag. Fingrarna böjer sig inte ens, då den slår emot den kalla metallen, de bara hänger där, som små slappa sillar. Efter att han tänkt tanken om sillar, blir han tvungen att ta fatt om sin hand, kika på den noggrannt för att säkra sig om att det faktiskt är fingrar som hänger där. Han håller handen tätt på ansiktet, kisar och klämmer på fingertopparna. Han har inte förmåga att koncentrera sig så hårt, fokus försvinner när ögonen börjar gå i kors och han blir tvungen att daska sig själv över kinden med fiskarna. Han äcklas av fisk-fingrarna på handen som fortfarande är helt slapp och han måste ha hjälp av den andra handen för att få någon slags kontroll. Tre gånger, daskar han, för att åter kvickna till. Han blinkar hårt, så hårt att det dansar stjärnor och synmaskar framför ögonen, innan han åter inspekterar sin dödsbleka hand. Om det ändå var för att den var död som den var blek, tankarna svävar och handen är uppenbarligen alldeles fisk-fri. Ömt lägger han fisk-fingrarna i den andra handen, trycker de båda mot bröstet och pressar upp dörren med sin höft.

Han tycker att det är underligt att det är så mycket ljud, så mycket ljus, men snubblar bara genom sjoket av människor som står i hans väg. Han tycker på något vis att lägenheten inte liknar sig själv, men är för trött för att orka fundera över det och kastar sig tungt på en röd, mycket välanvänd sammetsoffa i rummet innanför rummet. Kroppen viker sig och landar perfekt i den nedsuttna mitten, där fodret är så slitet att man knappt kan ana hur den från början sett ut. Nu ser den ut som ett sjukt djur med hårlösa fläckar över det hela och ena soffkudden har en stor fläck av rödvin, förmodligen, spilld över ca 60% av ytan. Ned mot ena armstödet hänger en vit gardin, det finns bara en i fönstret men han bryr sig inte om att flytta på den. Han somnar med tyget runt ansiktet, likt en billig och dåligt knuten hijab, men vaknar snart igen. Han ligger alldeles stilla men inuti rusar allt. Stress, nej, kanske snarare ångest, rumlar runt där inne. Han förstår inte vart han är, vad han gör, hans blick är skymd men det han trots allt ser får honom att höja ögonbrynen. På soffkanten sitter en främmande man i en lavendelblå skjorta med breda mörkblå ränder och med byxorna alldeles för högt upp. Skjortan är istoppad och byxorna är åtdragna med ett brett skärp som har ett gigantiskt spänne, en “LEVIS”-logga i metall, så stor att det nästan täcker halva magen. Han är smal, skjortan sitter dåligt, den hänger löst på hans kropp och axlarna kutar inåt. Frode tänker att han vill sträcka fram handen och känna på skjortans material, han vet inte om det är silke, eller vad det är, sannolikt nån slags fusk-silke, polyester kanske och han vet heller inte om han faktiskt gör det eller bara är så trött att handlingen verkar verkligare än vad den är. Mannen ser på honom men säger inte ett ord. Under två minuter stirrar de bara på varandra, tills han sträcker fram sin hand.
“Godda'” säger han, och Frode tar oengagerat emot handen, han börjar fundera på om det hela bara är en dröm, och så trycker han den så mycket han förmår, men det blir ett pinsamt dåligt handslag. Han vill fnissa, då det minner honom om “laxen” som är det handslag hans bror brukade använda. Man för handen mot hälsningen som vanligt, men precis innan det hela utvecklas till ett klassiskt handslag viker man in tummen och simmar, som en fisk, in i den väntande handen.
“Hääää...” är det enda ljud som kommer ur hans mun och han hostar för att rensa strupen, men det hjälper inte mycket. Dock verkar mannens hand verkligen existera, han klämmer en extra gång för att försäkra sig om att det är så. Hans tankar skenar men han lyckas inte samla dem till något som ger någon mening. Med ett intensivt kast försöker han rulla över på andra sidan, in mot väggen, men mannen håller fast i honom. Halva kroppen är vänd, skruvad, med armen sträckt över magen och upp bakom ryggen, ansiktet tryckt ned i rödvinsfläcken, bakhuvudet täckt av gardin. Det luktar illa. Mannen håller honom hårt i handen, hårdare än han behöver och Frode försöker lirka loss den, men det är alldeles omöjligt.
“Du känner dig minsann som hemma, va, säger mannen och flinar. Leendet är skevt, han har ett litet underbett som inte syntes tidigare. Det är svårt att avgöra hans ålder, han har mycket skrattrynkor och tunt spretigt hår, som får honom att verka gammal, men samtidigt har han knappt något skägg och handen är fortfarande mjuk och späd. Han har ett mycket underligt ansikte, tänker Frode, ett ansikte man lätt minns men dessvärre inte på grund av dess skönhet, när han sneglar på honom över sin egen axel, under gardinen. Frode rynkar på ögonbrynen, nu börjar han bli irriterad. Vad satan gör han i hans lägenhet?
“Vad fan gör du” frågar han tillslut, men mannen flinar fortfarande bara.
“Hähähä” skrattar han, “du är en riktig lustigkurre, va” säger han så och rufsar Frode i håret.

“Excuse me, where do you come from, oh, excuse me again, maybe you just had this conversation?”
“Why do you ask?”
“It looks just like you came out if a sauna. But where do you come from, really?”
“Latvia. My parents had a sauna in their summerhouse, no one ever used it…”

Vid hans fötter står två män och samtalar, de talar engelska och det tar en liten stund innan han förstår att det är det som gör att han inte förstår vad de säger. Han reser sig halvvägs, stöttar kroppen med hjälp av sina tunna armar, så gott det går, i den formlösa soffan. Långsamt drar han sig upp i sittande ställning. Gnuggar sina ögon och stryker sig över håret. Runt honom står flera mindre grupper av människor, de är uppklädda och dricker något blått ur champagne-glas. Han lutar sig fram för att kika ut genom dörröppningen till det andra rummet. Där är ännu flera, allesammans med ett glas i handen. En lång dam i svart klänning har en svart liten terrier på armen.
“Vad fasen...” Han reser sig till stående. Byxorna är skrynkliga, han kan heller inte minnas sist han sov utan kläder på och han ser sig hastigt runt, en gång till, innan han börjar misstänka att något inte är som det skall. Yr i knoppen lufsar han ut, förbi den glada underliga mannen och in i nästa rum. Han blir stående mitt på golvet. Det är ett fint, vitlaserat trägolv. Rummet innehåller inga möbler, inte den minsta stol, men däremot konst. Framför honom står en hög skulptur och nästan som i trance rör han sig mot den, sträcker ut armen för att röra vid den, men blir hindrad av damen med hunden.
“App, app, app! Bara titta, inte röra. Det skulle väl vara för synd om något gick sönder, va!” hon ler mot honom med stora röda läppar, tänderna är raka och vita. Hunden på hennes arm glor på honom med tungan hängande utanför munnen. Den skulle kunnat vara söt, men det är den inte, den ser ut som en gammal tant. En sur, bitter tant. Han stirrar på hunden som stirrar tillbaka. Hans hypnotiska tillstånd bryts då hunden överraskande slickar sig runt munnen och sedan rullar den rosa köttbiten tillbaka in i munnen. Frode har lust att känna på tungan, bara nypa lite i toppen av den, men han vågar inte. Han tror inte att hon skulle gilla det. Men han vill verkligen gärna. För att hindra sig själv flätar han samman fingrarna bakom ryggen och flyttar blicken mot damen. Hon ler ansträngt, lutar huvudet åt sidan och hummar,
“hm, hm, hm” ett skratt, eller en liten understrykning av vad hon precis sagt, han vet inte riktigt vad det ska föreställa. Hon är lång, allt på henne är långt, håret, naglarna, klänningen. Hunden ser ut som om den växt fast på hennes arm. Den har inte rört något annat än tungan på hela tiden de stått där. Han kikar på sina fötter. Han är den enda som inte har skor på sig. Vänster strumpa har ett hål, rätt över lilltån och den sticker ut som ett litet sköldpaddshuvud. Han vickar på den, har lust att skratta åt hur dumt det ser ut, men det hela går för långsamt för honom för att lyckas generera ett skratt. Damen stryker hunden över huvudet, fem gånger, stramt och bestämt, Frode tänker att han, om han var hund, inte hade tyckt att der var nice. Hennes långa välmanikerade gammelrosa naglar blänker i ljuset av ett blågrön-färgat ljusrör och när hon klappar hunden viker hon upp fingrarna, som om hon var rädd att få hundhår på naglarna. De är väl torra, inget kan fastna där, tänker han och glor på hennes hand. Så glor han på henne. Så glor han igen på hennes naglar. Vem är hon?


Morgonen efter vaknade han inte. Larmet ringde, jobbet ringde. Det var Lennart, han hade en leverans som kommit, det var 18 st EU-pallar fyllda med förpackningar som senare skall skickas till Frankfurt, men Frode varken svarar eller vaknar. Han hade tillslut hittat tillbaka till sin lägenhet, konstnären som hade vernissage hade känt igen honom och förstått att något var på tok. Han ligger med ansiktet rätt ned i kudden, hans andetag är så långsamma