Jag hade rest dit ned för att hitta min flickvän som lämnat mig. Jag kan se, i efterhand, att det möjligen inte var så klokt. Men två veckor innan jag gav mig av, hade jag blivit helt besatt av att få tillbaka henne, vinna tillbaka det som var mitt. Hon hade börjat träffa basketspelaren, Mathias, och jag vet att det är ett dåligt val. Jag vet, men det gör inte hon. Hon kan inte se klart på situationen, så på sätt och vis kan man säga att det är min plikt som ex-pojkvän, ex-bästa vän, att hjälpa henne ut ur krisen som hon kör i fullfart mot … Tror jag, åtminstone, är det inte det?

Nästa dag körde jag i ett sträck till Madrid, där jag checkade in på ett hotell på Puerta del Sol. Fem stjärnor, det var vad det stod i foldern jag skummade igenom i den överdimensionerade receptionen. Det var nog lite av en överdrift, sett till att jag var tvungen att bädda min säng själv. Då jag stormade in på hotellet, hög på för lite sömn, var jag klar till vad som helst. Men jag var också säker, övertygad rent av, om att det skulle gå bra. Nu är jag låst i min egen kropp, låst till en för kort säng och sömnen kommer inte komma till mig. Då jag vrider huvudet in mot väggen, näsan befinner sig ca 1 dm från strukturtapeten, jag ser ett par odefinierbara fläckar. Jag vet inte var de kommer ifrån, vad de är gjorda av, vill heller inte veta det, men har god tid att grubbla om detta och kan heller inte sluta tänka på det.

Erkänn rytmen som dominerar människan. "Acknowledge the rythm that dominates man" läste jag i en marknadsföringsbroschyr, strategiskt placerad på mitt skrivbord. Det, skrivbordet alltså, kändes provisoriskt, och ville mycket mer än det kunde. Istället för att helt och fullt vara vad det egentligen är, en ganska oansenlig plywood-skiva, triangelformad, i ett hörn med gulbleknad strukturtapet, framför en dåligt konstruerad hotellstol, och göra det bästa av situationen, så försöker det med arty mönster och en vågad bruten linje, som skulle den bringa mer spänning till konstruktionen. Nej, det gör den då inte. Jag har inte en gång lust att sitta ned då jag läser broschyren. Det handlade om salsa, men jag tänkte att det också skulle kunnat varit skrivit för mig. Jag hade mist mitt flow, min rytm, mitt "go". Jag var inte längre en "do: er". Alla halvhjärtade försök att hitta tillbaka slutade i något som klingade falskt... Jag hade förlorat mitt mod, men visste inte när eller var. Kanske glömde jag det på disken hos den söta receptionisten som försökte, men inte alls kunde förstå vad jag ville ha sagt. Ovilligt kan jag märka min modlöshet, ännu mer ovilligt märka min likhet med skrivbordet och dess prestationsångest.

Det finns ingenting fult med den hästen. Färgen är mjuk, ljus. Lite som cremé brulée. Vi ser på varandra, vi har gjort det ett tag nu och jag sträcker ut min arm, mot hästens panna, men den rör sig inte. Det har ännu inte förstått att vi hör ihop, att jag behöver en partner för att lyckas med detta, och att det är han, cremé brulée-hästen som måste vara den. Min arm blir hängande i luften, en liten bit över den sorgliga ursäkten till ett stängsel, varför går du inte härifrån, cremé brulée-häst? Han fortsätter tugga. Käken rör sig i ett jämnt tempo, först skjuts underkäken ut mot sidan, så detsamma med den övre, tillsist öppnas de ludna läpparna lite, nästan omärkbart. Sedan börjar det hela om. Den har ätit på samma gräs i närmare fem minuter, man kan se att den inte är girig, tänker jag, att den har en ädel själ. Och hur skulle hon reagera om jag red in, på hennes innergård, för hon bor sannolikt på en gård, jag har hört att han tjänar mycket pengar, men vem bryr sig egentligen om pengar om man inte har några goda grundvärderingar, och sedan stod jag bara där, med dig, creme brulee-häst och såg frisk och stark ut. Vi utgör en god duo. Då skulle hon frågar “vad gör du”, egentligen, och jag skulle svara att det fortfarande finns mycket som hon inte vet om mig.

I morgon kommer vi att tala om havsströmmar, eller, det är min plan. Jag är på väg till havet, det var längesen jag verkligen var vid vatten, generellt. Längesen jag var närvarande runt havet, då jag varit vid havet. De senaste gångerna har jag haft så mycket i tankarna att jag knappt hunnit klä av mig innan jag gått ned i vattnet. Två gånger har jag glömt att ta av strumporna och mina sneakers har börjat lukta dåligt sedan jag cyklade hem med genomblöta tår. Men här fläktar det friskt runt mig, mina fötter är nakna, begravda i finkornig sand. Jag växlar mellan att spreta med dem, låta sanden strila nedför fotrygg, mellan tår, och sedan gräva sig ned, dra sig samman till något som liknar en fot från “Häxorna” av Roald Dahl. Det ser obehagligt ut, och hastigt flyttar jag blicken, bort från mina fötter. Varm havsluft susar runt mina öron, det doftar av hav, mat, cigaretter och solvarm hud. Framför mig bryts vågor, det varierar hur tätt på stranden de hinner, innan de bräcks, de bubblar och skummar likt yes-diskmedel, runt teal-färgade vågor. Det är samma färg, som bakgrunden på min dator. Den tanken stör på något sätt den intensiva badlust jag lyckats hålla vid liv, hela dagen, men imorgon ska vi tala om havsströmmar, och nu ska jag i.


Jag uppsöker henne i örtgården. Jag har hört, att hon hjälper till i en örtgård, jag visste inte ens en gång att hon tyckte om växter. Jag hade inte så många, i lägenheten, men hade hon själv det? Runt mig går tysta munkar från Madrid, de ser inte på mig, och deras kappor är ljust grå. “Real Monasterio de San Lorenzo de El Escorial”, heter klostret, det betyder “Kungliga Sankt Lars kloster i El Escorial”, vi är ca 45 min utanför Madrid, men bussresan hit tog avsevärt längre tid.