Det är varmt och jag ligger på durken och räknar himlakropppar. Lyssnar till havsfingrarna som löper längs med skrovet och till det ljuvliga ljudet av hav. Det som får en att bli sådär gungigt mjuk. Ibland tar jag en paus i mitt räknande och tänker, visst fan finns jag. 

Visst fan finns jag. 

I fören sitter herr Allt, dagen till ära iklädd en brandgul räddningsväst med änglavingar, Citrusprästen har gott fatt i årorna (och har dessutom slutat vissla ledmotivet i Hajen) och i aktern sitter getterna och spelar banjo.

Jag tror vi har rott rätt länge. 

Men varje gång jag tänker att jag skall sätta mig upp och tja, kika över relingen, hojtar getterna, nä du! Inget fusk.

Så ja, här ligger jag och räknar. Och överlever. Det gör jag nog.