Jag ser dig sova i min säng, alldeles nära nu. Dina andetag lätta, knappt synbara. Jag vill försöka dyka i dem, tumla mot dina halvöppna läppar, sucka mig genom din hals. Din hud är varm och sömnig och jag får en impuls att viska något till dig, göra mig påmind i din dröm där vi ännu är unga och starka, där vi är smekningar av sjögräs, där cikadorna fortfarande spelar och himlen har krossats av stjärnglitter, havet åmar sig i spegelglansen, kallar oss till sig. Du lär mig att fylla lungorna till bristningsgränsen och att hämta snäckskal från botten. Eldflugor dansar vid stranden där sanden nyss var ljum och rev mot våra kroppar. Dina armar svala och mörka, du drar mig till dig. Vi har ännu inte sett bilen i kurvan. Vi har ännu tid.

Du drömmer om simtag genom bolster av plankton, sältan från vågor. Lukten av djungel. Undervattenskyssar. Jag sträcker ut armen, den luktar näckrosor och klibbar mot luften, jag droppar. Du snor in dig i lakanen, rör dig oroligt, som om du backar. Du slår till armbågen mot väggen och det är när du sätter dig upp som jag hör trummorna igen och tumlar iväg. Ut. Bort. Uppåt. Lämnar bara doftpuffar i din mage, det går så snabbt. Men på fönsterblecket en ensam droppe som sträcker sig mot dig.

Staden ligger stum medan jag regnar. Jag breder ut mig över taken, faller tillbaka till er, ser att det brinner i mitt rum och natten skallrar till. I vibrationen löses jag upp, gravitationen slätar ut sig, en sammetsvåg som löser alla knutar. Det sticker upp en flik i tiden, en rispa som revar upp sig själv. Jag kryper in, stiger på. Och med ens vet jag att nu kan du inte längre se mig. Ljuset törnar emot mig. Det enda som hörs är tystnaden och den dånar så gränser sprängs. Det finns trädstammar, annars är det bara ljus och ljus. Här är jag en såpbubbla, jag är en flinga, ett orakel.

Du är vaken. Drömmen har obarmhärtigt dragit sig undan, dagen vältrar sig över dig, hur mycket du än skyler dig letar den sig in, nyper tag i bilderna av oss, sköljer dem bleka. Du plockar upp en spegelbit från golvet, trycker spetsen mot handleden, mot blågröna ådror som lyser genom den tunna huden, lyser genom ungdomen, skönheten, friheten, tiden, kurvan, bilen, dammet. En skarp kurva och så mycket damm, hela världen slog lock för mina öron och utanför larmade en jordbävning, nalkades en strof bara orakel kan höra. Eldflugornas dans, stjärnorna gjorde mig yr, djungeln hade bäddat ner oss mellan tryckpressar och mangoträd, mellan solnedgångar och laguner, danssteg och en sista natt. Men sedan blev allt till turbulens, allt var damm. Så blev jag en flinga, jag var viktlös, sekunder blev trumslag som slungade mig till alldeles för mycket rymd, som vräkte mig mot orakelnätter.

Trädstammarna tätnar, jag lapar i mig skuggor, ser inte var jag sätter fötterna, du är vaken. Du läser min dagbok och du skriker, som ett spjut träffar din röst mig i ryggraden. Din röst som ett sabelhugg genom luften. Jag faller, klyver atomer mitt itu.

Jag faller genom er alla och jag undrar,
om jag inte borde sluta vara en del nu.

Vill berätta för dig om all denna rymd. Om dessa skogar med vita knutar som tar emot oss, klär oss i svala nattlinnen, vattnar oss med sommarregn. Jag famlar efter din hand. Vi springer genom transparenta nätter, jag är en spegel och du, du har munnen full av mossa. Jag lär mig att transformera och du lär dig att ta fram mig när du vill. Du greppar efter min doft som puffar dig i magen, du greppar efter en längtan att blåsa dig hel.

En gång ett orakel, en gång en symfoni. Nu är jag bara himmel, jag är ung, jag är rymd och jag lägger mig i havet när jag ska sova. Jag är bara rymd och du, du kan ta fram mig när du vill nu.