Vintern här är bitter. En mörk. Längtan. Idag längtade jag. Och det vyssjade en svag vetskap som jag trodde mig förträngt, oroligt men dovt och mjukt, gjorde mig inte illa. Tejpen runt knivarna, bomull i öronen. Jag har vadderat mig och jag tillät mig längta. I min längtan får inte den här vintern plats inte den här staden inte det här rummet.

Du förstår, efter att du bestämt dig för att komma hit, och jag bestämt att du inte fick, förutsåg jag ett och annat. Ibland kan minnen vara vassa som knivsuddar och svida så väldigt, de kan komma störtande så att man måste ducka. Därav så mycket bomull och vadd.

Jag har haft ont om nätter dessa dagar. Där brukade jag gömma mig sjunka in smälta samman. Vara doften som lägger sig i suset, bli transparent. Jag visste inte ens ditt namn.

Nu har jag glömt.

Du visste mitt och jag hörde dig inte över allt blod. Det väsnades så. När du klöste dig fast blev jag övertygad om att jag hade fel, du klöste mig och det var för mycket blod. Du simmade, visst gjorde du, klibbade dig fast genom vävnader och gener. Lämnade avtryck, satte spår. Höll dig kvar med små naglar nästan
uppluckrade av vätan.


Av mina tårar
som bara existerar i tusenfalt.


Jag tänkte att jag kunde kräkas upp dig. Det var innan du klättrade upp och satte dig tillrätta i min ryggrad.


Utstötte suckar genom min mun.


Du finns inte mer. Jag har bestämt mig för det och nu finns du inte mer.

Han och jag, vi var så unga. Jag vilade mig i hans ögon. Blev tom varje gång han gick. Men jag var så ung. Ibland hade jag nålspetsar på tungan och han blixtrade järnsmak, sköt och jag föll, ibland föll han.

Men aldrig vi båda samtidigt.

Han var vacker. Han blåste rökringar, symmetriska, perfekta, som växte och ringlade sig som rockringar av anakondor runt mig, kvävde kramade pressade mig samman.

Mot honom.
Det fanns inte plats för någon annan, förstår du. Jag visste ju inte ens ditt namn.

Saknade luft, fick ta av hans, fick ta av hans värld, blev alldeles halv. Många gånger förvillade jag mig i hans lockar, han sa att jag ägde världens vackraste ögon, men det var bara som han sa, vi visste båda att de tillhörde honom.


I vintern, den bistraste och klaraste, lärde han känna mig. Bredde jag ut mig. Kunde inte dölja naturkraften som slet mig stupade mig mot allt som var hans. Anakondorna blev hans leenden som stramande bestormande klämde ihop lungorna. Jag delade alltid hans luft, imiterade syrebubblor, yr. Kristallerna i kylan var sega och torra. Beslagtagna.

Samlar snöbollar på hög, måste kunna försvara mig. Jag var så ung, nu har jag lärt mig.

Du finns inte mer. Jag har bestämt mig för det och nu finns du inte mer.
Men du har en rad i alla mina sagor, en gren i mitt klätterträd där jag lär mig ditt språk utantill och du kan komma tillbaka sen.

Visst gör du?




©2008 AW