Det är bara i norr hon tänker på honom. Här breder han ut sig, i de här älvarna vilar han. Han. Ligger som värken. Djupt och tätt och ler och stör. Som värken expanderar han och dubbletter av honom slänger kastvindar i solar plexus. Pulserar och dunkar och biter som värken.

Som värken ligger orden, de gröper ur henne och fyller tomrummen med vad hon skulle säga om hon såg honom.

Allt hon skrivit och allt han sagt. Att allt hon tänker rimmar på hans namn.

Hon snurrar kompassen, vrider kroppen. Norr. Där är han. Nordanvinden dundrar rakt mot henne och den bär spår av honom, hans ord och andedräkt och hur hans händer luktade när hon pressade läpparna mot dem och hon andas så djupt att hon blir yr. Hon tänker att hon släpper taget om marken och dyker in i vinden och där kan hon äntligen höra honom. Håller ut händerna som antenner för att fånga upp vågor, fragment av något som nu bara lever inom henne.

Han som bryter sig in, banar sig fram som vassen i sjöviken där de smög sig ombord på husbåten, vågade inte kasta loss, dök från baksidan där ingen skulle se dem, kropparna, det mörka vattnet, nu igenväxt. Hon växer igen, denna längtan som öser ur henne, dämmer upp henne, hon blir ihålig, och sen tränger han sig fram som vårfloden.

Där han inte finns tar han upp all plats.

Hon gör samma sak när vinden tar i från söder och susar förbi henne, genom håret som han begravde sina händer i, näsa, läppar, kanske träffar vinden honom rakt i ansiktet så att hans sekund plötsligt stannar upp och han kanske blundar för att stänga henne ute men det gör bara att han känner henne tydligare. Kanske vibrationer av hur hon brukade skratta slår ett minne vidöppet. Kanske fragment även i honom.

Han körde till hjärtat av skogen, säsongen hade inte börjat, de var ensamma med tjädrarna, hjortronen, högsommaren. Hästhovar dundrade mellan stugväggarna i tre dagar mellan stubbarna och blåbärsriset och lavar och björnspår och ständigt skymningsljus mellan trädstammarna. När hon med örat mot hans hjärta tog in hela universum, och jo, hästhovar även i honom.

De lånade stugan i tre dagar, frågade ingen, lämnade inga spår. Hon svalde hans kyssar mot nerblåsta träd, drack honom bakom omkullvälta stenar, ovanpå rävgryten, under ugglornas vakande blickar. Hon ville att de skulle se dem, vara deras vittnen.

Kanske skulle hon kunna glömma bort, begrava dagarna så djupt att de skulle förmultna som ormbunkarna som bar dem medan regnet tvättade bort spåren. Tre dagar försvinner så lätt i en livstid. Medan brådskan rev i dem behövde varje sekund dokumenteras och bevaras, inga foton, bara deras tysta minnen.

Han sa, i bilen ligger en present till dig, så att du inte glömmer mig, så att du alltid vet var jag är. Hur skulle hon kunna få honom att förstå att han var förankrad i henne nu, en del av henne så självklar som om hon alltid vetat att han funnits på jorden. Hon öppnade handskfacket och där i månskenet låg en kompass. Med ett lysande rött N.

Han skulle alltid stanna i norr medan hon rörde sig i världen. Medan hon förflyttade sig längre bort och placerade hav efter hav mellan dem. Oceaner som inte hjälpte alls. Hennes hjärta vred sig i takt med kompasspilen. Rött som N:et.

Varje hörn av stugan förde honom till henne, han gick in och ut ur rummen men rörde sig alltid mot henne, såg alltid på henne, såg henne.

Jo, han sa, – Du. Jag såg dig. Den där gången då vi samlats allihop, jag såg dig genom rörelserna och genom rösterna och kramarna och minnena såg jag dig och du satt på gräset, viftade bort myggen och övade på en sångtext som du aldrig kom att våga sjunga, du såg ängslig ut, som om det var längesedan du var med människor, och ändå som om du längtade rakt in bland dem.

Så sa han.

Sen såg hon honom, fast långt senare. Eller inte så mycket såg som kände honom. Hon minns inte alls vad de pratade om framför elden den där midsommarnatten. Kanske sa de ingenting. Han satt bredvid i svarta jeans och kaffekoppen på träbänken, hon tittade inte på honom, han rörde sig redan inom henne. Hon kunde inte dölja det och därför fick hon inte titta på honom. Men hästhovarna, hästhovarna. Hon trodde att de skulle avslöja henne, men folk omkring var upptagna med att plocka tomglas, städa undan papptallrikar, säga hejdå.

Väl hemma kunde hon tack vare avståndet äntligen andas ut, ensam i säkerhet bakom den södra rökridån. Satt stilla bara, väntade på att det skulle gå över.

Två veckor senare passerade han länsgränsen, parkerade den silvergrå Forden på gästparkeringen och sen tog han upp hela dörröppningen. Stod där länge innan han klev in och hon kunde stänga dörren. Innan vinet lagt sig tillrätta och värmt hennes mage fann sig inte orden, fyrkantig och stel stod hon framför fönstret och rökte upp ett cigarettpaket som en vän glömt kvar, hostade, ovan vid röken, mådde illa av nikotinet. Satte nästan en cigarett i halsen när hans spegelbild i glaset närmade sig bakom henne och han la en försiktig hand på hennes höft. Hon ville att han skulle gå, åka tillbaka genast, och hon ville att han skulle stå precis så nära att hon inte kunde se honom, bara känna honom, låta honom vandra inuti henne. Hon drog ner persiennerna, plötsligt panikslagen av hans närvaro.

– Varför kom du hit? frågade hon. Du borde aldrig ha kommit hit.
Och hon föste ut honom men kunde inte släppa hans händer. Han sa,

– Det finns en stuga där jägarna övernattar, bakom det sista älgpasset innan svartsjön tar vid, man får gå sista kilometern längs med stormyren. Ibland har björn skymtats där, de har lärt sig var kadavren flås och styckas, men jakten börjar först om två månader. Jag och min bror var där mycket med farsan när hans jägarexamen var nytagen, men han har inte jagat på tjugo år nu.

Så sa han.

Hon kunde ha gått sista kilometern till Oceanien för att få vara med honom och tillbaka igen för att aldrig ha träffat honom.

Förmultnade dagar, gulnade löv, ett nytt hus i stan. Två namn på en namnskylt. Någon han kände för länge sen.

Det är bara i norr hon tänker på honom. I de här knotiga fjällbjörkarna sitter han. Vattnet hon badar i är tjärnen mellan myren och jaktstugan, hon dyker och det är hans armar som drar henne uppåt, hans luftbubblor som bäddar in henne, sängen hon ligger vaken i är granriset framför vedspisen, flottarna hon ser i älven är husbåten, varje man i stan kör hans bil.

Så hon försöker fördriva honom, skriva ut honom. Blodet hennes som hästhovarna. Hon sitter stilla, fingrar på kompassen, ryggen mot norr, väntar på att det ska sluta bara.