Jag vill skriva till dig för att jag skäms för min bakgrund
och för att du visat mig hur en bättre mig kan vara.

Jag vill inte att du berättar för någon om mig,
jag vill heller inte att du slutet spelar upp denna scen en sista djävulsk gång.

Det är ganska tröttsamt att prata med vänner,

ännu värre de som varken bär ansikte eller värktabletter,
kanske är det för känslan att se sig själv som i sju olycksår.

När allt snurrar inför mig likt en film Undrar en om det där jävla klimaxet ska komma någon gång,

vill jag ens att det ska just det?

Problemet med att leva i en film kan vara att du inte är ensam,
och att man behöver låtsats vara vid liv för att ingen ska bry sig.