Varje morgon traskar jag längs hamnen. Skyndar mig med bestämda steg mot min trånga och kaotiska ateljé på femte plan i den smutsgula, nerklottrade byggnaden med den där hissen som aldrig verkar komma när en otåligt väntar och samtidigt kämpar för att koppla upp sig på det där tröga wi-fi't. Har aldrig någon lust att välja trapporna.

Minuten innan slutdestinationen (den smutsgula byggnaden med klotter) är nådd möts jag allltid av en vattenpöl utan tydlig ände på något håll alls. Den är som en del av asfalten. Den torkar aldrig ut. Och jag har aldrig vattentäta skor.
Jag har två alternativ. Att försiktigt balansera längs kajkanten vinner alltid över att gå ut på bilvägen.

Det blev mer en ritual när pappa dog. Balansgången förbi pölen fyllde plötsligt ett syfte utöver att ta mig fram.
Jag stannar upp. Lutar mig lätt framåt. Stirrar intensivt ner i havet.
Vattnet är blågrönt. Det luktar utomlands och ofta regn. Det är ett par meter ner till botten men jag ser den tydligt. Varenda liten sten och korn och ett helt samhälle av musslor som klamrat sig fast på väggen.
De trettio sekunderna varje morgon är den enda stunden jag längre ser riktigt klart.