Vi har båda våra ryggsäckar, och jag kan nog rygga
Jag har mina ärr, och mina minnen är nog inte allt för snygga
Allt det som lockar, skrämmer samtidigt både dig och mig
Jag tror att drömmarna och hoppet som tänts är skrämande i sig
Har inte du också börjat att tvivla på hur man gör
Kanske det är något som går över och som sakta dör

Man får ta ett steg i taget, det är som att gå barfota över grus
Det är som att balanserandes på huvudet bära alla känslor i ett krus
Fortsätt att gå framåt fast att det gör ont, tappa inte balansen
Spiller du ur kruset, så förspiller du chansen
Gå långsamt om du ska kunna gå hela vägen så som du vill
Ta det lugnt, för varje steg du tar under promenanden står tiden still

Du vill finna trygghet, men har du mod att fortsätta att gå
Du vet vad som krävs, du måste riva muren, men vad händer då
Du har skrivit ett manus, och du har meorerat replikerna, rad för rad
Vi har ju jobbat så hårt var och en för sig, byggt upp en snygg fasad
Men ändå så överväger vi att göra det, sakta riva vår mur
Trost att den försvarar ett skrämt , osäkert och skadat djur

Känslan är som att gå barfota över grus
Att bygga en relation är som att bygga ett korthus
Du kommer att känna varje steg som du tar
Det finns inga förutbestämda svar
Det finns inget manus, ingen komplett mall
Se upp, för ditt nästa steg kan bli ditt fall

Vi ser varningsignaler överallt, orsaker för att kunna dra sig tillbaka
Tvivlets röst säger att man borde lägga ner, det är nog det enda raka
Men sanningen är att det inte alls har med dig att göra, det ligger hos mig
Ge oss och varandra tid, kom med försiktiga steg, så ska jag släppa in dig
För hela mitt hjärta skriker efter dig, och det är mitt hjärta som jag tänker på
Men samtidigt finns det ju en önskan i mitt hjärta om att det ska vara vi två

Ta det varsamt, det är en känsla som påminner om att gå barfota över grus
Lika varsamt som om man går genom mörkret med ett rinnande stearinljus
Se upp där du går så att du inte bränner dig på stearin som rinner
Andas försiktigt, ett för kraftigt andetag kan släcka ljuset som brinner
Även ett levande ljus är eld, trots att det levande ljusets låga verkar så mild
För känslor är vår eld, en glöd som kan flamma upp till en eldstorm så vild

Om vi släppte allt och rusade in i det utan betänkligheter, hur skulle det se ut
Om vi släppte alla hämningar, och gjorde som vi vill, om så bara för en minut
Gör vi oss själva en björntjänst då vi är så rädda för att våga göra det som vill
vi vet inte hur det går, vi har inte en aning, men vi har en chans om vi bjuder till
Det är så lätt, man har alla svar, och vet precis hur det ska vara då det gäller andra
Men vet vi varken in eller ut, helt plötsligt famlar vi i mörkret då det gäller varandra

Gå lika sakta som man går barfota över grus
Försök höra sanningen i rädslan och tveksamhetens brus
Tänk på vilken väg du valt att gå, se dig för där du går
Det är varken enkelt eller självklart, trots att man får
Så gå försiktigt fram, och stanna upp och tänk dig för
För rusar du fram har du inte för vem det är som du förstör

Så kommer då känslan, man berusas, sveps med, är det något att gå på
Vad härligt det är att få vandra på moln, bara sväva högt där uppe i det blå
Kyssa oss hungriga, och älska när vi inte längre kan stå emot det som väcks
Kanske det är då som allt brister på gott och ont, och fasaden knäcks
Vi har nog båda våra rädslor, och kanske vi kommer över dem en vacker dag
Jag vill, men det är en fråga om mod och ork, men klart att man vill, åtminstone jag

Du får gå som om du gick barfota över grus
Ta ett steg i taget det är som om du går i ett rus
Du är inte här, du är berusad av känslor i stället för av dryck
Dina förhoppningar och drömmar försätter dig under tryck
Det enklaste brukar visa sig vara svårt nog
Det blir inte lättare då man berusat sig i älskog