Om jag blunda skulle, finns du då där med mig?

Vart är du?
Ty den häst som nu står framför mig är inte den häst jag en gång kände.

Det fanns en tid när du var fri och lekfull, och dina ögon fulla av liv.
Dessa sorgsna ögon är nu fyllda av oförståelse och panik.

Jag gråter för dig, men inte för att det band vi en gång delade är brustet i tusen glasskärvor.
Du lider, och det finns inget jag kan göra.
Vad gör jag i den timme då inga fler tårar finns att falla?

Om jag önska kunde, skulle allt bra igen bliva?
Om jag drömma kunde, skulle allt ens ha inträffat?
Om jag så bönade och bad, skulle Gud förbarma sig?

Det gör ont; att se dig förtvina framför mig som ett minne ur det förflutna är en själslig död långsammare och plågsammare än något jag kunnat föreställa mig.

Du är blott en illusion. När jag handen sträcker för att röra vid dig är stoft allt jag möter.
Du försvinner framför ögonen på mig och makten att hjälpa dig glider ur mina händer likt sand genom fingrarna.

Du är mig så kär, så ofattbart älskad.
Om du bara visste.
Du är allt jag har, och allt på jorden som verkligen betyder någonting.

Om jag vända bort blicken kunde, skulle tårarna sluta rinna? Skulle allt återuppstå? Skulle allt vi förlorat taga sin forna form?

Nej; du skulle förbli ett minne blott.

Om jag blunda kunde...