Igår, den 22/4, tog min Morfar, Moffa, sitt sista andetag och hans hjärta slutade slå.

Idag vaknade jag för första gången i mitt liv upp utan att ha en Morfar.

Sorgen och saknaden är obeskrivlig.
Vetskapen om att Moffa aldrig mer kommer att sitta där uppe i Sibo, röka sin pipa och gosa med katten är så smärtsam.

Som Mattis i Ronja Rövardotter säger,
"Men far åt pipsvängen,
det går jag inte med på!"

Det känns så overkligt.

***
Jag minns när jag bodde i Borlänge, det var strax innan Jul. Pratade med Moffa i telefon och berättade att jag skulle ta "snötåget" upp.
(Jag älskade Moffas sköna humor!)

Moffa (helt allvarlig): Ja, det heter ju "snötåget" för att det går på medar vet du.

Jag fattar inte om det är sant eller ej (!!) men jag skrattar lite och hoppas på att han ska säga om han driver med mig eller inte...

Moffa (fortfarande allvarlig): Ja, så är det.
Jag (fattar fortfarande inte): Jahaa ja. Okej.

Moffa skrattar. Jag skrattar.

Vi pratar vidare en stund och när vi lagt på så ringer jag direkt till Mamma och frågar om snötåget går på medar...XD
***


Nu ska du sova så gott Moffa.

Det underbara i att ha fått vara Dig nära bär jag med mig, alltid. <3

/Lill-myran