Plötsligt stod hon där. Flickan med lockigt hår och allvarsamma blåa ögon. Såg in i min själs gömsle. Där sorg och smärta över det oerhörda bor.

- Aldrig får du glömma mig, aldrig får du gömma mig, var allt hon sade. Med ett litet förebrående leeende.

Jag tog henne i handen. Öppnade mitt hjärta. Satte henne varsamt i minnets kammare. Utan att låsa dörren. Trots att det gjorde ont i mig.

-  Aldrig ska jag glömma dig, aldrig ska jag gömma dig, viskade jag i hennes öra. Förseglade orden med en kyss på hennes panna.

Aldrig ska jag glömma mig, aldrig ska jag gömma mig.