När jag just hade tagit mitt körkort
så kändes det väldigt konstigt
att pappa inte satt bredvid
med sina goda råd och förnuftiga
kommentarer.

Det kändes som om bilen lutade lite åt mitt håll
när passagerarsätet var tomt.

Men på samma gång fanns han ändå med mig.
För inne i mitt huvud (eller i mitt hjärta) fortsatte jag
att höra hans lugna råd.

”Ta det försiktigt i kurvan, du har ju ingen aning om
vad som kan gömma sig där bakom huset.” eller

”Tänk på att en bro ofta är några grader kallare än
vägen, så det kan vara lite halt där.” och så vidare.

-----------------------------

I morse suckade pappa en sista gång
och somnade fridfullt in
efter två månader i god vård
på Östhammars närvårdsenhet.

Det har känts så tryggt att ha honom med sig i livet
att jag säkert kommer att fortsätta föreställa mig hans
vänliga råd och trygga röst.

Så jag vet att pappa kommer att leva vidare i oss,
som hade förmånen att känna och leva med honom.

Barcelona 26 mars 2015

Tor-Björn

-----------------------------

14 februari skrev jag följande på facebook:

När jag skulle ta körkort, så var det ingen tvekan vem som skulle lära mig. Pappa arbetade ju just som körskolelärare, och hans skola var helt med på noterna.
Jag minns en gång när vi åkte till Konsum med honom för att handla något. Vi tog pappas jobbil, slängde på den röda skylten, och så körde jag.
När vi kom hem igen från affären, så råkade jag nypa till ganska kraftigt på bromsen när jag parkerade bilen hemma på gårdsplanen. Pappa studsade till en aning, liksom för att markera att "det där var ju en ganska häftig inbromsning". Sedan sa han: "Ända sedan du åkte från Konsum, så visste du, att du skulle parkera bilen just här. Nog hade du kunnat planera en aning och bromsa lite mjukare..."