* 

   *

   *


Ekan

svart
nytjärad

rors
sakta
i dimman
över brinnande
fjärden

andeviskning
smyger
stilla
tätt
intill

årbladen

droppar 

       .

       .

       .

ned i Varats

himlakroppar



Hans

Egotrippade Knutna Jags

Nävar

Barnets
hjärta bävar
blöder



Slänggungor
pumpar
i gungande
pendel

mellan
skir dröm o
brutal verklighet

Själens o kroppens
murbräckor
två väldiga missiler

bryter fräsande
genom tunn hinna
av reflekterande
tidszon
mellan

Då och Nu

från barndomens
djupa sjö

Svallvågors
eruption
stänker
i kaskader



Du

vill

bara

dö



Kanar

på solreflexer under
härdsmältans ögonlock
av glödande eldflugor

                örnens attack

i skymningen

hackar sitt mål

i barnets

svärta



Speglar

mitt inre

Jag

ett barns iris
spruckna fasetter
under furufamnens
ärrade struktur



Strilar

syrat
svavelvatten
mot kökets
månupplysta
regnvåta
kraschlandning
där

Hon

nådastöten fick
med emfas

I Stjärnorna står inbränt
neuronernas yttersta suckar
vi nalkas inom kort

tanken längtar hän
mot Friden
hel o ren
bort



Luftskeppets
pärlbandsreflektor
gungar sakta
fladdrar sen

släpkontakter ger spår
på ryggen som aldrig går ur
aldrig blir ren

reflexer av Skaparens ögas
eteriska skiktdimmor
sollavan väller

fräter

genom medvetandets
magma



Svart vatten forsar
utför trappor
till dånet av månens
hjärtslag

samlas i damm
av mörkrets
vinge



Jag kryper ner i
dova källaren
nävarna
skvalpar

halvsjunkna pontoner
av frusen sorg

Flätar samman
våldets
ömhetens
semaforer

kysser dem

lägger ömt i
förlåtelsens

blomsterkorg

fäster
under
Zeppelinaren

i färden

upp

med

utfällda

vita

solskensvingar

mot


ljuset

    *

    *

    *

© Bo Himmelsbåge