jag tog mig ned till havet,


alldeles tyst, inte en människa



(måsarna skrek tydligen någon annanstans)





havsytan skimrade alldeles spegelblank

solen sänkte sitt sköte



idyllen var större än - allt




när jag suttit där på bänken

en sekund, eller var det en timme?


hörde jag plötsligt en tilltalande röst


(eftersom jag endast druckit vatten innan,

var jag benägen att lyssna)


rösten talade till mig i en mycket ljus ton

liksom stämman hos en yngling

ännu inte i målbrottet



orden föll som ett lätt vår.regn



- Christer, du måste göra det där

oavsett vad alla andra tycker!





(jag hade


rodnat



svettats


våndats



skämts)





men en dag gjorde jag



- "det"





Så föll skymningen

och jag vandrade sakta hemåt




då kom rösten till mig igen:



- Christer, det var rätt

det där du gjorde

fastän andra

kanske ansåg annat




nu idag


(skriver AnnanDag Påsk,

i Mysteriets Eftersken)


undrar jag


vem som verkligen


tilltalade


talade till mig:



Var det jag själv,


Efterkonstruktionernas


Kranka



Blekhet





eller





var det:...............................

............................?