Jag minns att dagar förflutna flög iväg framför brustna ögon
de lever ännu i form av damm i en sandstorm mellan revbenen
rinner nedifrån huvudlösa och älskvärda människors sinnen
rakt ner i pilgrimskropparna i folksamlingen man knappt kan se

ingen visste något om helheten i den värld utanför vår stad
allting slår fortfarande hårt i huvudet varje morgon utan kväll
kanske det inte är så illa när vi låter dess kyla fastna i halsen
fortsätt håll mig stående så antar jag att detta är tänkt att överlevas

allt jag har kvar är fläckat i blod
jag vill aldrig erkänna sanningen i mina ord
allt jag har kvar är fläckar på mig själv
jag tänker aldrig förneka mina oskrivna tankar

jag är nöjd med livet som det blev
jag är nöjd med mig själv som jag är
jag är lycklig för den jag en gång var