Det var med dubbla känslor jag gick fram till spegeln idag: jag både ville och inte ville möta honom i spegeln. Jag ville för att jag var nyfiken på att höra vad han hade att säga och jag ville inte för att jag visste att han skulle vara jobbig.
- jaha, nu kommer du med svansen mellan benen, hur mår du?
- du vet precis hur jag mår så fråga inte, tack.
- nähä, vad vill du att jag ska fråga, hur du har det på jobbet eller?
- du behöver inte fråga nåt, det räcker att du lyssnar på mig.
- är det så illa? okej, jag lyssnar.
- jag vet inte vad är, men jag är helt slut.
- ja, det är inte konstigt efter alla dina utsvävningar, du måste återhämta dig nu.
- ja,ja, och vad ska jag göra under tiden, skriva haiku dikter?
- gör det du tycker känns bra.
- åh, ännu ett klokt råd...
- om du tycker att mina råd är meningslösa kan du istället gå till en annan terapeut och betala för att få råd
- tanken har slagit mig men jag har inte råd
- då så, då får du stå ut med mig
- jag har inget val, men nu får det räcka för den här gången
- simma lugnt!