Verkställande direktören (M) på broilerfabriken Suezia, i folkmun kallad schweizerosten på grund av alla hål, höll tal för sina ivrigt lyssnande medarbetare, skolpolisen (FP), kärnfamiljskramaren (KD) och Stureplansbruttan (C) samt på nåder antiintegrationören (SD).

   Han, för det var naturligtvis en han, sa att försäljningen av skola, sjukvård och vård av gamla varit lyckad. ”Nu har alla svenskar fler alternativ att välja på och staten har samtidigt minskat sitt ansvar och därmed kostnader. Dessutom har försäljningen inbringat ett icke obetydligt kapital som förbättrat landets ekonomi avsevärt. Lägger man ihop plus och minus och tar hänsyn till minskade statsskulder ser allt väldigt bra ut.” Medarbetarna nickade belåtet.

   ”Försäljningen av Apoteket har också rönt framgång. Med fler spelare på planen har tillgängligheten blivit större. Detsamma ska nu genomföras för Bilprovningen. Fler företag ger fler stationer och därmed konkurrens som påverkar pris och kvalité. Se bara på Statens Järnvägar! Insläppet av andra aktörer där bevisar att vi är på rätt väg.” Återigen ivriga nickar. Så ivriga att någon höll på att slå pannan i bordskanten. När (M) talar håller man med, annars hamnar man i kylan.

   (M) släppte så nyheten alla väntat på. ”Vi kanske ska sälja ut våra fastigheter också. Staten äger många fastigheter som tillsammans kostar mycket i underhåll och uppvärmning. Om vi säljer slott, riksdagshus och andra lokaler och istället hyr dem skulle vi ytterligare förbättra Sveriges redan goda ekonomi.”

   ”Ursäkta att jag avbryter, men jag fick en idé.” (C) var ivrigare än vanligt. ”Folket skulle kunna göra likadant. Sälja sina villor och istället hyra dem. Det skulle frigöra stort kapital och därmed gynna konsumtionen. Landet skulle komma på fötter igen.”

   ”Ja, och likadant med bilarna. Smart!” (FP) ville också vara med.

   ”Glöm inte sommarställen och köpta lägenheter. De går ju också att omsätta i pengar och ge verklighetens folk köpkraft.” (KD) måste naturligtvis också komma med någon idé.

Ingen såg de tre mössen (S), (V) och (MP) som tysta satt i ett hörn och tjuvlyssnade.

   ”Riskkapitalisterna för vinsterna ut ur landet och lurar därmed staten på stora skattebelopp”, viskade (V). ”Snacka om att lura sig själv. Mindre skattepengar tvingar oss att spara ännu mer på välfärden. Vi har nått vägs ände redan.”

   ”Nu när de tre påtvingade åren för de privata apoteken har gått kommer ett flertal att försvinna från landsbygden då de inte är lönsamma”, sa (S) med svag röst.

   ”Bilprovningen då! De privata företagen tar hand om städerna där pengar finns att tjäna medan staten tvingas ta hand om den olönsamma glesbygden. Snacka om likvärdiga förutsättningar. Finland genomförde samma sak med kraftigt ökade priser som följd.” (MP) slog för en gångs skull ett slag för landsbygden.

   ”Vad ska man göra när pengarna för all försäljning tagit slut? Hur ska man då kunna hyra sina ursprungliga egna fastigheter?” Både (S) och (MP) hyssjade åt (V) som i ivern blivit allt för högljudd.

   ”Tyst! Vi har inkräktare här någonstans. Kanske invandrare. Muslimer troligen.” (SD) såg äntligen sin chans att delta i samtalen.

   ”Inbillning! Det är bara eliten som är kallade till det här mötet”, sa (M) på sitt lite arroganta sätt. ”Bidragspartierna slinker inte igenom vår numera noggranna passerkontroll och det med all rätt. De snackar ju bara om arbetslösa, sjuka och åldringar. Dessa har vi ju redan tagit itu med på allvar. Eller hur?”

   ”Visst!” svarade alla med en mun. Det värsta var att de såg ut att mena det också.

© Kjell Åhsberg