Fan, jag har börjat banga ur, börjat backa, fan, usch, är ingen yngling längre, döden blir verkligare för varje år, och med detta, kommer rädslan.
”Kom igen nu då! Dra en lina…”
”Fan, kan inte…”
”Vad då inte kan?”
”Du ser, det är någonting med min kropp… jag vill, men det kommer bli min död!”
”Hur vet du det?”
”Man känner sådant!”
”Ponera att du har fel…”
”Ponera att jag inte vill ta den risken…”
”Men kom igen nu!”
”hej, vad är din fascination över att jag skall dra en jävla lina? Vågar du inte själv?”
”jodå, utan problem…”
”Ja, men sluta tjata hål i skallen på mig då, ditt miffo!”
”Det är tröttsamt att du backar bara…”
”Det är tröttsamt att backa… så? kan vi inte bara lämna det nu?”
”jo, jo, ska inte vara sådan, tycker bara det är jobbigt att du skall backa jämnt…”
”Jag vet att det inte syns på mig, men ta mig på orden, jag är gammal, har inte så många år kvar, okej, så ge mig lite utrymme att bara vara… snälla?”
”Okej, visst, inga problem… men du är inte gammal, bara trettio... va?”
”JA, MEN DU, VISSA LIV GÖR EN ÄLDRE!”
”Hm! Kan något liv göra en yngre?” (det var sarkastiskt menat)
”Nej, men många liv kan göra en naivare! Och det är värre än att vara ung, det är att vara helt borttappad…”
”du snackar skit”
”ja det gör jag”
Jag gick där ifrån. De var uppenbarligen idioter allihopa. Jag satte mig i köket. Där kunde jag försvinna in i mängden mer. Ingen som direkt känner mig vid bordet. Så jag öppnar min käft då och då. Bara för att förtjäna min plats runt bordet. Och för att hålla folk kvar.
”du!”
”ja?”
”du är ny va?”
”skulle tro det”
”har nämligen inte sett dig innan”
”jag skulle kunna säga så om många här i kväll”
”ha?”
”jag bara ytterligare pekar ut att du har förmodligen rätt”
”haha”
”men nog om det… hurså?”
”nja… vet inte?”
”du frågade utan att veta varför?”
”haha. Jo, när man säger så… så”
”Så?”
”så låter det ju inte klokt”
Jag drog på läpparna. Kanske skulle bli någonting utav honom ändå. Ronja kom in. Nu där är en kvinna. Kött och blod. En sexuell uppenbarelse. Hon kan få vilken man som helst att känna sig älskad. Bara genom att titta på honom. Jag drog på mungiporna. Hon log och vinkade. ÅT MIG… kan ni tänka er…
”Hur är det?”
”allt bra Ronja… själv då?”
hon pekade på en halvfull öl och svepte den.
”haha… jag förstår…”
Hon slängde med håret. Hon var vild den där kvinnan. Jag älskade henne. Kommer ihåg första festen jag hängde med på. Hemma hos Johan. Hon satte sig bredvid mig med en gång. Ställde frågor. Hon gillar verkligen män. Hon har aptit för dem. Jag var nog inte mer än en måltid. Men samtidigt. Har fått lite vibbar ifrån henne. Hon kanske är intresserad? Kanske? Men hon är tillsammans med Koffe. Och jag är inte här för att röra runt i grytan. Bara för att ha trevligt. Och det har jag. Trots mitt krassa beteende så har jag just det. De är härliga ungdomar när allt kommer omkring egentligen. Ett gött gäng. Det är en ära att få hålla till i deras kretsar. Dem lyssnar till mig. Jag har fortfarande inte riktigt axlat pajas rollen inför dem ännu. Det finns fortfarande hopp… för mig med. Johan kom in
”Du! Vad gör du här ute och trycker?”
”ha? Du ingen aning”
”haha… din knäppgök… häng med ut”
”okej. Och gör vad då?”
”detta”
Han visade mig en rullad joint. Jag tittade skeptiskt på honom. Jag vet att det är svårt att förklara. Man kan dricka alkohol i obscena mängder. Men rör man något annat så fullständigt havererar man.
”du vill inte bråka med dig men”
”ja, jag vet” han såg besviken ut. jag ångrade mig, jag har ett blödigt hjärta!
”äsch skit samma!”
”så skall det låta gamling”
”du… är bara…”
”bara vad?” han hade en ungdomlig mallighet över sig
”Det är bara” jag räknade på fingrarna ”hur gammal är du?”
han garvade ”tjugo fem”
”ah… det är bara fem år som skiljer”
”ja, ja… visst! Hänger du med ut?”
”ja sa jag ju” jag tittade frågande på honom. Han verkade inte bry sig om det. Vi gick ut. Jag rökte den där jointen. Och jag svimmade. Det brukar jag göra. Det eller snacka massa dynga. Så svimma är bättre i det avseendet. Dem vart lite oroliga men för mig var det samma gamla visa. Jag minns fötter. Jag minns gräs. Jag minns mörker och kyla. Och fukt som kom upp ifrån marken. Jag minns röster.
”lever han?”
”vet inte?”
”vad hände?”
”han bara trillade ihop”
”han har en grej”
”en grej?”
”hans kropp är lite trasig. Han blev sjuk för ett tag sedan. Han håller på att återhämta sig…”
”ser det…”
”Du. Dålig smak okej!?”
”visst, visst. Skall vi ta in honom?”
”ja det skall vi. Här, hjälp mig…”
Jag försökte säga något. Jag kanske var för tragisk för ord. Mina tankar kretsade kring livets styrka och döden. Jag försökte säga något. Min panna var fylld med svett. Jag var fuktig av svett. Jag kunde inte se riktigt. ”måste du spy?” jag skakade på huvudet tre sekunder senare spydde jag.