Jag bara sitter här och försöker lyssna på alla konversationer men jag hör ingenting, jag hör bara osammanhängande 80 % av allting, jag hör tillräckligt för att ingenting höra, men inte nog för att kunna flika in, bjuda in mig själv i konversationen…
Tittar på Frida.
Måste dina ögon vara så fina.
Någon springer förbi
”jag brinner, jag brinner, jag brinner”
bredvid mig hör jag en röst
”sicken tönt” det va Eriks röst. Erik va en intetsägande person som tyckte allt va töntigt.
Det va Christian som kom springandes. Lite senare underkväll fick jag reda på att Christian trillat över bordet med chips och dipp, en av tjejerna hade tänt några ljus för att göra det extra fint… Christian hade blivit sned på en av invandrar killarna för någon hade snott hans öl, han menar inte att dem gjorde det, det han störde sig på va hur dem skrattade åt honom när han headbangade till Manowar. Iaf, han hade snubblat bakåt och trillat över bordet och ljuset flamma slickade hans skjorta längs ryggen perfekt…
resten är som man säger, historia.
Elaine sitter och talar strunt till mig, men jag bryr mig inte för jag vet vad det är hon vill och det vill inte jag. Inte med henne. Christian har slutat skrika och springa runt. Elaine babblar hål i huvudet på mig. Jag hänger med Julia ut för en cigg. På något sätt slutar det med att hon biter mig i tummen och knäar mig i skrevet.
Hon är liksom lite ond, så som kvinnor kan vara ibland, när dem tycker att dem har rätt till saker. Som Julia va feminist så hon tyckte hon hade rätt att göra så. Hennes magi hade lämnat mig för längesen och tur va väl det. Det va dock något riktigt fel med henne, och det härstammade till våran thing för något år sedan, som vi aldrig riktigt pratade om, men jag fick en glimt då och då när hon gjorde sådana saker mot mig.
inget hände under våran thing,
kanske därför...
Vad gjorde jag för att bli biten och knäad i skrevet you ask?
ingen aning, jag tände hennes cigg för henne.
Vissa personer är som en handgranat helt enkelt.
Det sved från tummen, och det sved från skrevet och tror fan det sved lite ifrån hjärtat också...
Jag letade efter Fridas vackra ögon som tröst men hon hade gått.
Mina ögon letade men såg bara mörker och opersonliga ansikten lysa upp som spöken.
Jag hade börjat bli lika trött som jag va full. Ibland tröttare ibland fullare, det gick av och an...
Christian hade samlat ihop sig tillräckligt för att gå hem. Han bodde närmare så vi hade bestämt redan innan att vi skulle slagga hos honom.
Ingen va någonsin helt oskyldig på den tiden, man trodde för mycket på det man sa när man va full. Man fångades alltid upp av sitt egna skit snack…
Jag och Christian bråkade hela vägen hem. Han påstod att de va min telefon som ringde. Och jag sa att det inte va det för jag har Iron Man ringsignal.
”det ringer”
”so what”
”svara”
”varför då?”
”det ringer på din telefon”
”nä det är inte min”
”är du dum i hela huvudet, jag hör att det kommer från din ryggsäck”
”det är INTE MIN RINGSIGNAL”
och så höll vi på hela vägen hem, kanske över en timme.
Ibland pausade vi för att försöka bråka lite, men vi va för fulla och för trötta…
det slog oss aldrig att det kunde vara två rätt och två fel. Det ringde från ryggsäck, men det va inte min… Jag hade lyckats ta Elaines väska och det va hon som ringde oavbrutet ihop om att få tillbaka den. Kan nästan se ditt framför mig, hur orolig hon va för sin ryggsäck. Får mig alltid att le lite.