Karin, jag over-flowar och måste vara transparent om dig. Återigen. Fucking återigen gör du det inte ens jag kan förvänta mig. Att jag svär, det bevisar också storheten i dessa ord. Jag svär aldrig. För att jag varken vill eller kan. Men du kräver något nytt.

Jag skriver av utmattning efter den stenen över min artär, som du lyckats splittra. Det finns en låt som heter Ironic som varit de svåra delarna av mitt liv de senaste åren. Jag måste vara stolt, men förhoppningsvis inte arrogant och säga att jag är ett geni på problemlösning. Det finns till och med på papper. Oavsett komplexa eller svåra problem ser jag en handlingsplan till lösning. Inget brukar förvåna mig, på gott och ont. Du lyckas dock chocka mig nästan varje gång, de alltför få gånger vi ses. Totalt. Det chockar mig. Du sätter mina få men hemska mörka återvändsgränder i perspektiv. Du får mig att inse att jag är i New York och gränden snarare är platsen, där jag är spiderman och klättrar uppför tegelväggen.

Tyvärr kan jag alldeles för väl identifiera mig med krigsfilmer där allt är overkligt och terror. Min familj blivit skjuten, min hjärna terroriserad och mitt hjärta inverterad. De få dagar då all livserfarenhet skuggar, då finns du där och får mig att se New York och himlen att klättra mot. Tack för att du är mer än en superhjälte. Mer än människa. Mer än förväntat.


<3 Evigt tacksam över att ha varit nära vän med dig i över 20 år. <3



https://open.spotify.com/track/29YBihzQOmat0U74k4ukdx