Fan. Trodde att det var dags att njuta nu. Inte skjuta varenda synaps ur min kropp för att inte känna när du gått.

Fan. Det här kommer göra ont. När jag sliter mig loss från hemmet jag byggt och hjärtat som precis lagt sig till sängs tryggt.

Mitt och ditt, både och, vet inte om det finns något hopp. För oss. Jag måste slita mig loss.

Om jag stannar väntar bara den där väggen att gå in i, graven, haven.

Mörkret väntar som vi inte kan se. Allt man kan göra är att be. Men jag tror inte på Gud, så hur ska jag rädda min hud? Från att brinna och förvinna i mörkret av din dimma.

Fan, paniken är total, jag kan inte simma i dessa hav av kval.