~*~

 Överallt

omkring oss

i dis o stickande rök

seglar våra skepp
med askesegels sotiga
fladdrande flarn

Vi var en gång
Kärleksbarn…

lekte tillsammans
i solars växthusrum
i ömhetens vind
med glädjetårar
på kind
i vår gemensamma
dröm
hos Skaparen
öm


Miste

sedan sans o vett
allt blev svart svett
då mörka lågan
smälte seglen
av guld
vi blev aska
utan sköld


VI

brände

levande
blomstrande
Kärleksbron
kramande armar
av träd
o skapade fasans
illusion
helt ur led

i glödande
järnskrots
slaghöks klor
var vår lycka all

Allt skulle vi klara
av egen kraft

vi miste helheten
vi sprängdes av
Jagets narcissistiska saft
Egoismens spegelskärvor
vassa eggar
vi alltid haft


Mot

bot och bättring
i vår inre rymd
med Egot som mast
girighet som last
Separationens kätting
sjunkankare
virat kring vrist och vad
vi dras ned mot
Förlåtelsens
Katharsis
renande
bad


Nådens

gyllene
Kärlekshav
drivna av
ömhetens brand
mot ett fjärran land
vi vägrar gå i kvav

med svarta segel
uppsvällda av
bakgrundsstrålning öm
i vår yttre o inre rymd
finns vår Sanna GyllenDröm
blott av Egots mörka
skugga skymd

             *

EGOT:s

ebenholts vingar

utspärrade stålfjädrar
slagskuggor
makt rädsla hat krig
vill skymma
Kärlekens sol

vi vägrade lyssna
till röda tuppens varning
som i Livets gryning
gol

Vi ville bara lyssna
på vår egen klena
sårbara röst
ej stanna kvar
i Skaparens Helhet
Etthetens Stora Kärlek
Ömhetens Eviga Tröst

från Andens oändliga ljus
mot materians ändliga
gråa grus
Anden lever i Evighet
kroppen vittrar till aska
på vår Jordiska planet

             *

Förlåtelse

att göra Egot ogjort
öppnar åter Paradisets port
till Stjärntiarans tält
där guldet till
Kärlekshjärtan
smält

ständigt klämtande klirrande
enighet o ömhet så ljus o fri
där spelar Du o Jag Vi
till Änglavingars brus
på Kärlekens cymbal
i oändlighetens rymd
skön o sval

äntligen helt fria
från sjukdom
död o kval

i Gyllensalars

Eviga dans o

bal

~*~

© Bo Himmelsbåge