Planet tog mark och solen försvann.
Vad var det där borta som inom mig brann?
Gräset var grönt och luften låg varm.
Jag tog det som glädje och la i min barm.

Här har rutinen sin gråa dans
och i barmen bleknar så glädjens glans.
Kan inte gråta och kan inte le.
Trött på allt, som ögat ständigt får se.

Men även i björkens sorgsna figur,
Syns ett ideal - världens vackra natur.
I timmar jag stirrar, men ser ingenting.
Blicken den letar, en skönjbar förändring.

Borde jag jaga den nyckfulla sällhet?
och kasta av mig min mantel, som dyster poet.
Vad finns som lockar, var finns detta jag?
Skall det komma en tid, av livets behag?