Mitt liv var en kruka av glas. Jag fyllde den med liv.
Det flödade. Alla såg det och förundrades.
De ville aldrig sluta titta.
Men jag började frysa. Glaset var vackert men det värmde inte.
Det vackra var bara till för alla andra.
Så frös vätskan och livet försvann.
Ingen såg mig för jag hade slutat glimma.
Det kom aldrig någon som la på en värmande filt.
När vattnet blev till is sprängdes glaset.
Jag låg på marken i tusen bitar.
En städerska sopade upp resterna och la dem
tillsammans med några varma stenar i en skål på fönsterbrädan.
Jag är inte den jag var, men stenarnas värme omsluter skärvorna.
Vi är kontraster som finns där,
bredvid dig.
I din närhet.