Staden nedanför skymtar i en lucka mellan skogens träd.

Mellan trädkronornas ännu halvnakna grenverk och fullmånen
skjuter tunna bomullstussmoln förbi.

Tankarna går i vågor.
Kring högljudda samtal,
rädslor,
önskningar,
missförstånd...
och kylan som kryper allt närmare i den sena timmen.

I fosterställning försöker jag stänga ute allting:
tankarna, bomullstussarna, kylan och oron.

Det går ett tag, sen kan jag inte rymma längre.

Jag stapplar mig upp.

Längs månbelysta stigar
letar jag mig nedåt,
till Staden som aldrig sover,
tillbaka till livet.

Till livet,
som liksom stjärnorna där uppe -

bara är.