Robert,
Min kamrat Robert satt i soffan
På kanten av den rödbruna skinnsoffan
Robert är poet och går i kyrkan för träff med
En präst. I vilket fall så sa han knäpp dina händer och be.
Jag sa: Jag kan inte ”
Nää det är svårt sa han” då sa jag till Robert; gud har nog aldrig hört min röst,
Gud har aldrig varit en riktig fader till mig.
Men Robert – jag skall försöka- sa jag-
Det måste gå någon gong.
Och vi gick ut på balkongen, Robert tog på sig sin jacka
Jag huttrade och frös jag skakade som om jag var besatt. Jag tänkte på gud, jag blev tårögd skrattade och grät kände en fröjd i hjärtat
Nu hade natten och mörkret kommit. Robert måste börja dra sig hemåt han la en hand på mitt huvud den var ljummen varm. Nu gick Robert