Det var mörker mörker och du sa att du aldrig någonsin velat byta ut mig mot någon annan, där jag låg vid din sida. Varken i dåtid, nutid eller framtid. Jag rynkade pannan och sa att du inte kunde veta det, för vad vet du om dåtid och framtid? Du ryckte till och trodde att jag menade att jag kunnat tänka mig någon annan än dig, drog ett djupt andetag och trodde du stod öga mot öga med stunden då jag skulle be dig gå. Det var inte alls vad jag ämnade att göra. Ibland blir jag bara rädd för ord som lovar storhet och en tidsrymd större än vi upplevt, för vad händer om det inte blir som det sagts och jag står där med dina ord bleknandes i händerna tills vinden bit för bit blåst bort dem? Nej. Jag vill inte det. Jag vill lova dig hela världen men jag vill ännu hellre ge dig den. Förstår du skillnaden? Ord som inte kommer till sats är brännande syra i öppet sår. Handlingar som tiden visar styrkan på innebär kanske inte att du känner dig trygg i omfamningen av någons ord. Men. Du kommer föredra handlingar.

Jag vill inget hellre än att visa dig, hur det ser ut inuti när jag tänker på dig och hur stor kontrast det jag känner nu är gentemot allt jag någonsin känt förut. Det är inte ens jämförbart, det är skrattretande att ens försöka. Allt före dig är tafatt och dött, du är tusen eldar och skräck över att ha hittat något jag aldrig vill förlora. Jag vill bara att du ska känna dig säker på mig, att du oavsett den här aspekten känner dig, i den mån man nu kan, försäkrad om att jag är din på alla vis jag kan. Att jag är så kär i dig att jag undrar vad livet var innan du fällde mig på den där jävla mattan, innan du fällde hela mitt väsen till marken så att jag kippade efter luft av allt som var du. Tappade andan och blinkade förvirrat när världen rörde sig och formade något nytt. För du är obeskrivlig, du är min favoritbok att läsa för du är en värld i sig, min favoritvärld att fly till. Och jag trodde inte att man kunde komma av sig mitt i en mening för att ögonkontakt med någon gjorde att hela ens ordförråd suddades ut. Men din blotta närvaro är ström genom hela kroppen och mina läppar mot dina suddar bort omvärlden.

Jag försökte bara ge dig mig och hela min sanning, i mån att hålla vägen öppen för handlingarnas styrka och skrämma bort ord som kanske flagnar likt död hud istället för att blomma ut.