Liksom fallet virvel. Av blad eller liv kan vara detsamma. För slutet är lika entydigt som döden. Bara att gå rakt fram med öronen utvikta och händerna öppna. Catch and throw. Men varför denna konstanta glömska? Detta enerverande brott i etiketten och alla dess barkbåtar? Är det för att drunkning i den mörka dyn är så fucking fabulous? Jo tack. Jag vet. Fint är det. Att se och se och se, till man kräks blod och svarta stenar. Eller ligger raklång i rännstenen och sjunger "I will survive". Trots allt. Ja, varför denna konstanta återkommande glömska? Inte vet jag. Men jag vet detta. Att dyka bland rosa tyll, kleenexgråt och benådad vänlighet. Det hjälper ta mig fan på allt. Också på ett jävligt taskigt minne.