Gula lågor brinner
på 3 svarta vekar.
Kastat sten över ån.

I hagen jag finner
vackra älvelekar;-
det böljar till å från.

Det var mörkaste natt.
Nu, det morgon blivit!
Jag tar min medicin.

Ur strupen min, ett skratt.
Lever jag, väl, ofritt?
Likt ett inspärrat svin!

Mitt hjärta vill de åt!
Det är inneslutet, -
dock, i sitt emballage !

Föll mången gång i gråt
i ett svårt förflutet;-
ett tårbemängt kollage!

Jag tror jag ville fly
ifrån den Verklighet,
som mig hårt pressa ner.

Tiden var aldrig ny.
Allting, - ett enda gnet.
Dagarna blev alltfler.

I alla fall, jag känt
den ljuvaste Trängtan.
Det gör man, ju, ibland.

Vad har, väl, faktiskt hänt?
Outsäglig längtan - - - -
emot Gryningens rand. -