Jag suger... Hårt! Mina ord är gift! Är det något fel på mig?
Hur kommer det sig att det jag säger under en dålig dag, oavsett hur jag än anstränger mig för att mala ner det, är hårdtuggat men trots det svalt och sedan svårsmält? Varför får en kvinna balla ur och kan KRÄVA stöd när en man inte får annat än lustiga blickar då han för en sekund vågar känna? Om känslor är som vackrast när de är ärliga varför får mina känslor mig ful?

Vad är det för fel på mig? Varför är inte jag berättigad att berätta mina tankar? Jag har försökt allt: tala långsamt, var tydlig, skrapa bort onödigt, var inte småsint, långsint, för hård eller för mjuk och knyt inte näven i fickan. Var pedagogisk och tålmodigt, var förstående och poängtera hur mycket du vill lösa problemet... Tillsammans.
Hur kommer det sig att jag anstränger mig för att se saker ur min älskades perspektiv men inte kan kräva detsamma tillbaka och då de ser snedstegen de begått oavsett hur små... Tårar, tårar som får dig att vilja krossa vartenda spegel i hela världen så att de aldrig kan bli sårade igen.

Varför är jag så svårförstådd, misstolkad och totalt misslyckad när jag är så verbal och framåt? Jag stannar där andra går - tar det vuxna ansvaret istället för att skrika, smälla i dörren och fly där andra gör det. Å andra sidan är jag inte så oskyldig själv, jag har själv skränat och levt ut mina inre demoner då inga andra medel gör mina känslor hörda, så som förväntas i kärlek, men till inget annat resultat än blod, mitt egna.

Jag älskar och gör mitt yttersta för att bevara kärleken men varför är det bara jag som ser vikten av att vårda den? Då man accepterar den dör den... Så varför accepterar folk den!? Jag vet vad som händer, jag har varit där förr! Snälla älskling lita på mig. Jag vet, jag vet när jag borde gå men jag älskar dig för mycket för att såra. Istället går min kvinna och smäller igen dörren på min stolthet medan jag själviskt önskar att jag hade friheten till sinnes att göra detsamma . Hon ser inte resultatet av handlingen, själv ser jag fem steg framåt - en förbannelse.

Jag vädjar om att vara öppen och ärlig, orädd för sina känslor "jag svär, jag kan ta det, hellre sanning - hur hård den än må vara, än att knyta näven i fickan" och fan om jag inte får ta näven som hållits dold. Men då jag delger en viskning, en fraktion av mina känslor, om missnöjet över - för mig - en minimal handling då sprutar tårarna och jag är misslyckad - Ännu en gång...

Är det mig det är fel på? Är jag inkapabel att inte såra, är jag ämnad att vara ensam? För gud vet att jag inte vill axla tjänsten av att skänka tårar längre. Mina sanningar väger alltid tyngre än min motparts. Varför är min talan hårdare, svårare att greppa... Varför är jag så komplicerad... Varför kan ingen se hur enkel jag är.