Duggregnet blöter vartenda snår.
Skrikande marskatter varandra klår.

Blåsippor ute i backarna står.
Just intill väggen liljor ut slår.

Solen sin väg över himlen går,
kvällsskuggan tvärs över vägen når.

Premiärcykelturen ger värkande lår.
Den första myggan ger kliande sår.

Bonden sitt vete på fältet sår.
Scouten på hajk tältet upp slår.

Virvlande pollen gör andningen svår.
Trots det jag ändå ganska väl mår.


Men just i detta år
våren en ny mening får.

Nu i mars min Pappa dog
genast upp till himlen drog.


Där andra ser ett vårens tecken,
och går att byta däcken,

känner jag ett tomhetshål,
som jag endast stundom tål.


Visst, det kommer nya vårar,
men de ger mig alltid tårar.