Går det att önska så mycket mera?
En smula värme kanske?
Litet kärlek från och till sina medmänniskor, några oskyldiga små äventyr och en väl närmast perfekt frånvaro av mot en själv riktad kriminell aktivitet.
En sådan där som sommar som en drömde om som liten och kanske upplevde någon gång ibland också.
För visst är det väl mycket som varit kriminellt beteende även om man kanske själv inte riktigt uppfattat saken så.
Bara att de vuxna var eller kunde vara verkligt underliga figurer och om den eller den mådde litet illa eller bara tillfället gjorde tjuven...
Såg på teve här om dagen om Stig Claesson tror jag författaren heter, fast jag kan ju minnas fel.
Han hade tydligen för en del år sedan påstått att alla karlar är intresserade av trettonåringar eller däromkring.
Trettonåriga tjejer, skulle det visst ha varit.
Han skall nu många år senare ha sagt att det var en teori han hade, och att han inte själv kände så.
Hur nu det går ihop.
Skulle han skilja sig från den stora massan kanske?
Samtidigt uppfattar jag det som en sådan där häxjakt på folk, ungefär som att ropa på och se 'pedofil' i varje park och buske.
Eller som i gamla teveserien Lorry, driva med fenomenet 'Farbror Nisse'.
För en del människor ligger ett beteende precis under ytan och andra behöver droger eller alkohol för att få spärrarna att släppa.
Vad jag vill säga med hela allt ihop är egentligen att få av oss bör spärras in för vad vi känner och tänker.
Det är först om vi omsätter dessa tankar och känslor i handling som det kan tänkas ses på som ett kriminellt beteende, som exempelvis kränkning av en individs egna sfär, kropp och själ.
Samtidigt har människor en tendens att frivilligt ägna sig åt saker som den inte vill bli påtvingad av andra.
Som att om någon som står i kön till kassan börjar bli närgången, så leder det till obehag och kanske protester.
Det är ett exempel på ofrivillig 'kontaktsport' medan då exempelvis konserter eller sport brukar leda till just kroppskontakt och där räknar man med att det kan hända också.
Det vore väl mer konstigt om det inte hände.
Som att åka i ett fordon i kollektivtrafiken i vad som kan kallas för 'rusningstid'.
Det vill säga vid en tidpunkt då vi vet att det kan bli trångt, för att så många åker samtidigt.
Jag tror mig om att ha skrivit om det här förut, men det skadar nog inte att skriva om det igen.
Barn brukar ha vissa erfarenheter av sådana här saker och det tar de med sig upp i vuxen ålder förstås, bara kanske att de har sökt förtränga en del obehagliga upplevelser.
Föreställningen att det bara är 'pedofiler' (slå gärna upp det ordet för mer egen förståelse för att det kan vara en smula mer komplicerat än du först fick för dig) som känner och tänker kring barn under femton år, eller för den delen barn under arton år.
För de är ju barn tills de fyller arton.
Barn är vid olika åldrar, beroende av hur en vaknar till olika intressen och beteenden, nyfikna på sina egna och andras kroppar.
De är nyfikna på varandras kroppar i samma åldrar och de är nyfikna på vuxnas kroppar.
Vuxna är också nyfikna på barns kroppar och på varandras i olika åldrar som vuxna befinner sig i.
Det är fullt naturligt.
Det är också fullt naturligt att känna rädsla av olika slag.
Rädsla för egna tankar och känslor, och för att någon som själv hyser sådana kanske skall närma sig ens egna sfär.
Det komplicerade i saken har just med var gränserna går.
Och det kan förstås kännas svårt att bestämma det på någon centimeter när eller så.
De flesta tänker och känner, funderar och är nyfikna.
Barn och vuxna.
Oavsett kön skall jag väl tillägga.
Så när en känd författare uttalar sig och blir påhoppad för sina mer eller mindre offentliga uttalanden... naturligt nog är han rädd för att bli lynchad av människor som blir rädda.
Både för sina egna känslor och för andra människor.
Det piskas lätt upp en pöbelliknande stämning.
Men de som ingår i pöbeln är knappast oskyldiga själva.
Det är som sagt inte ett brott att tänka och känna även om 'samhället' pressas till att så gott som utbilda tankepoliser.
Som i böcker och filmer om utopiska samhällen.
'1984' och 'Brazil' är bara två exempel.
Andra tänker säkert på en film som gått i teve några gånger de senaste åren där hjälten bär Guy Fawkes mask för ansiktet.
På sätt och vis sitter vi alla i samma båt.
Även om en del av oss har längre till att bli 'brottsliga' än andra.
Jag vet förstås inte säkert om alla människor, barn, kvinnor och män... har det här beteendet i sina känsloliv.
Jag bara antar det för att jag har så svårt att föreställa mig något annat.
Så när den här kändisen säger att 'alla karlar dras till unga flickor med knoppande kroppar', så har han nog rätt på sätt och vis.
Så långt som nyfikenheten räcker vill säga.
Men det betyder egentligen väldigt litet om man sätter det i samband med att 'alla konstellationer existerar'.
Det vill säga att alla människor oavsett kön och ålder är nyfikna på varandra och att förmodligen inte alla utvecklar kriminalitet i det avseendet.
Det vill säga att även om 'tillfället gör tjuven', de kanske ändå inte skulle ge efter för impulsen att omsätta nyfikenheten i handling.
Sådan handling som vi vet är 'olaglig', även om den verkar aldrig så oskyldig. Eller är den verkligen 'olaglig'?
Hur kan den vara det om vi 'alla' ägnar oss åt att åtminstone tänka och känna kring sådana här företeelser?
En del människor uttalar sig ibland som att de anser att det är att vara otrogen
mot sin älskade om man dagdrömmer om den personen som man inte har ett förhållande med själv.
Om du drömmer om en kvinna eller man istället för din älskade.
Att de blir mer sårade av om man dagdrömmer om en speciell person som man känner sig dragen till.
Att det skulle vara mera oförlåtligt än en affär, tillfällig eller ej.
Men det är ju ganska svårt samtidigt att ha just en affär med någon utan att också dagdrömma om den personen.
Kanske är det för att vi själva dagdrömmer om andra, på litet olika sätt, i olika varianter.
Pedofili, som jag förstått saken, är en person (oavsett kön) som tänker på, tänder på, vill skapa sig sexuella erfarenheter med, barn under arton år eller kanske yngre (kanske står det bara 'minderåriga', vad nu det står för) och inte kan tänka sig att på allvar genomföra sexuella handlingar med en eller flera vuxna individer.
Men det är alltså pedofilerna det.
Vi andra, som kallar oss för normala vuxna, vi har åtminstone tankar, känslor och nyfikenhet och fantasier kring barn i olika åldrar, det vill säga människor under arton års ålder.
De här tankarna och känslorna kan vara litet olika märkbara och tydliga för var och en av oss, vilket betyder att vi är olika och de vet vi ju att vi är.
Det är fullt naturligt att ha vara nyfiken och att ha känslor och tankar.
Fullt naturligt.
Det som verkar mindre naturligt är att ge efter för impulser som leder till handling som av lagen tolkas som brottslig handling.
Att den där författaren menar på att han själv inte omfattas av sin egen tes att 'Alla karlar är intresserade av unga flickor' eller något i den stilen, verkar ju bara konstigt och låter mest som att han vill undgå att bli lynchad.
Ett fel med det uttalandet är att det är så begränsat.
Det är ju mer eller mindre bevisat att både kvinnor, män och barn har sådan här nyfikenhet på varandra.
Inte bara vuxna män om unga flickor.
Utan män om flickor, män om pojkar, kvinnor om flickor, kvinnor om pojkar. Barn om sig själva, om varandra och om vuxna människor.
Alla konstellationer.
Det var det mest underliga med hans uttalande att det var alltför kategoriskt.
Kategori vet du väl ändå vad det är?
Om man kan ha förståelse för att så länge man bara håller sig till teorin.
Att folk är nyfikna på varandra som individer och att det ännu inte är helt olagligt att tänka, känna och att vara nyfiken så är det okej.
Medan om och när vi låter nyfikenheten övergå i handling, vi alla skulle vara potentiellt brottsliga.
Men finns det då tillfällen då den här möjliga brottsligheten är istället en sorts 'olyckliga omständigheter'?
Som när vi mer eller mindre frivilligt trängs med andra människor i hissar, bussar, tåg, köer och på stränderna för att sola, bada och leka?
Eller på fester.
Som när barn och vuxna är tillsammans, kanske på en fest, en utflykt eller i mer sportiga sammanhang.
Att det då finns tillfällen och utrymmen för omständigheter som inte tagits med i beräkningen.
Vi vet hur vanligt det är att 'tillfället gör tjuven' i alla möjliga sammanhang.
Om vi 'hittar saker', uttrycket på engelska är 'Finders keepers', det vill säga att om ingen ägare verkar finnas synlig i omgivningen men ändå kan tänkas äga föremålet, det övergår i min ägo om jag bara stoppar det på mig kvickt nog och inte berättar om att jag har hittat det.
Så om nu solen skiner, himlen är blå och det grönskar ute skall jag väl kunna passa på att njuta av dagen utan att genast börja tänka på kriminalitet?
Men tänk om jag skriver en deckare som handlar om kriminalitet där en del människor bär sig mer eller mindre brottsligt åt och där finns människor som är intresserade av eller har som jobb att 'ta hand om brottslingar'... jag menar, hur skriver jag en bok om brottsliga aktiviteter utan att samtidigt tänka mig in i hur att vara brottslig, fantisera om hur att begå brott, vara intresserad av olika kriminella metoder och så vidare?
Nej, skall vi verkligen vara konsekventa mot det vi vill se som ett brottsligt beteende, kännande, tänkande, nyfikenhet omkring.
Då är vi alla brottsliga och borde sätta dit varandra.
Vi borde alla vara inlåsta och isolerade från varandra för att inte kunna varken utöva kriminalitet eller utsättas av andra för den.
Experiment som utförts då det kommer till hur människor beter sig i olika situationer, har visat att om bara tillfället gör tjuven, vi var och en av oss har en otäck tendens att förfalla till att 'följa John'.
Så nästa gång jag ser en människan som är ung och troligen under arton år, kommer jag att blunda och invänta natten, för då har de flesta av dem utegångsförbud och jag kan lugnt och stilla öppna ögonen igen och upptäcka att i natten finns det helt andra faror än att jag skulle lockas till att vara en smula brottslig själv.
Exempelvis kan tunnelbanan ha slutat gå och om jag inte vill promenera hem sådär en tre mil eller så, det blir till att ta in på hotell Park.
Det vill säga tillbringa natten utomhus.
Är det då sommar och hyggligt varmt ute är det väl inte hela världen.
Såvitt jag vet är Park, en biograf belägen vid en gata mitt emot Humlegården, och att det inte går att se nattbio där.
Nu omgärdas ju Humlegården av inte mindre än tre eller fyra gator, se kartan för vidare orientering i krokarna, och är väldigt fin att promenera genom mera dagtid.
Mått på intelligens påstås ibland vara att kunna och förstå sig på konsten att visserligen kanske vara villig att ta vissa risker ibland om risken för att fallera är liten medan om riskerna väger tyngre än den möjliga vinsten i den andra vågskålen, det är bättre att avstå och avvakta.
Måttet på lligens borde då vara det motsatta förhållandet.
Så... är du då lligent, eller är du inte lligent?