Så tog det slut. 

Likt röken
ifrån veken
på ett utblåst ljus,
lämnar sista tanken
kroppen.

Med själen
stiger den uppåt.
Uppåt mot skyn.

Och där
i  Universum
skingras orden.
Blandas,
virvlar runt; 

Dig – evigt – kärlek – bära – jag
vill – armar – i – med – för – mina 

För att försvinna
i ett svart hål
och där,
som en singularitet
pressas,
knådas,
blandas
med andra själars tankar 

För att sedan
lämna hålet
som; 

Med kärlek
vill jag för evigt
bära Dig i mina armar.