Det sägs att ett liv sätter sina spår på kroppen,
på sinnet,
i hjärtat.

Och ett liv där händelser sällan är till ens fördel,
vilka spår sätter det?

Hur kommer kroppen må,
vad fylls sinnet med
och vilka känslor kommer hjärtat uppleva?

Inlevelsen målar upp en svartmålad duk,
som är knivskuren
med grön galla som sipprar ut
- som fräter hål i golvet nedanför.

Ingen duk som kan ersätta denna,
ingen ren duk som kan ta över.
Den svartmålade duken kommer finnas kvar.
Spåren är redan satta,
ingen funnen återvändo.

Du står och sliter isär din själ
i ett försök att hålla ihop dig själv vid mötet med din djävul.
Paradoxen, destruktiviteten.
Ser du den lika tydligt som mig?

Så jag ber om en reaktion.

Kommer destruktiviteten bli för påtaglig,
återvändsgränsen aldrig behövas
och resultatet, vad blir det?

Duken brinner upp och försvinner.