Jag har kommit på det. Jag måste skriva listor. Jag måste lista saker. Inte för att jag kan det, inte för att jag vill det, men för att det inte finns någon annan utväg; och det var Einstein som sa det, han sa att tid bara finns för att allt inte ska hända på samma gång; så finns mina listor bara för att allt inte ska bli lika bra, lika dåligt, och lika jävla apatiskt som regniga dagar där regnet bara är vattendroppar som faller ner till stora pölar som rinner ut i små, porlande bäckar, ned för avenyerna, dom små gränderna, till stora floder och oceaner utan slut; det regnar idag och det ligger Tom Waits-musik i luften, lite The Clientele och massa annat, det regnar idag;

1. Gram Parsons

Jag vet inte, varför; jag satt på ett kafé i stan och det regnade och radion spelade country-musik och tjejen mitt emot frågade om jag gillade country och jag svarade; jag vet inte, men jag gillar Gram Parsons. Och jag kom på hur mycket jag gillade Gram Parsons och sen tänkte jag på Emmylou Harris och dom där raderna i FEBER, kanske dom roligaste raderna, när Lennart, tror jag, berättar hur en stupfull Mats reser sig upp från sin stol och ropar WE LOVE YOU EMMYLOU, WE LOVE YOU EMMYLOU, när Emmylou spelar i New York en gång. Och det finns något sårbart i Gram Parsons röst, någonting som målar ut det där Joshua tree där han tog livet av sig, som Zelda när man spelar Zelda och måste samla ihop tillräckligt mycket pengar för att få möta bossen och slå ihjäl honom eller dö, så sjöng Gram Parsons sina låtar för att komma närmare Joshua tree, och dö. Och vi älskar det och we love you Emmylou, we love too. När ni sjunger Love hurts tillsammans och du är hon som låten handlar om, we love you too Emmylou.

2. Balladen om Bruno S

Är det meningen att man ska behöva ta mer skit nu, motherfuckers: HERZOG, wazz upp?! Balladen om Bruno S är ingenting annat än ett jävla mästerverk. Ett smutsigt och stinkande mästerverk. En film om AMERIKA. Vi kan inte få stopp på den dansande kycklingen, säger en nyrakad polis i polisradio - med skråvlande röst och i liften har Bruno S skjutit sig och några timmar senare hängde Ian Curtis sig, och det är ingen som riktigt fattat vad slutscenen går ut på men ändå valde flera filmtekniker och kameramän att lämna produktionen vid inspelningen med orden; du är störd, Herzog! - eller nåt och man fattar dom, men ändå; det är som Gökboet för en tysk liten gökunge som lärde sig flaxa på vingarna, men aldrig riktigt lärde sig flyga därifrån, det är en sorglig jävla film, det är en sorglig jävla film, och det är ett jävla mästerverk!

3. Carl Sandburg

Få poeter eller få artister överhuvudtaget har blivit så förknippade med sina hemstäder, som Carl Sandburg har blivit med Chicago, Carl Sandburg är Chicago och jag tittar på porträtt av honom ibland, haha; han ser ut som en Sankt Bernadshund iförd blont, glänsande hår, med mittbena. Han ser ut som en American Idol-kille, han ser så söt och gullig ut; men sen, om bara tittar lite längre; så ser man ögonen, den svetsade blicken, den sammanbitna käften och rynkorna i pannan och plötslig förstår man att Carl Sandburg och samma blonda pojkbandsfrisyr som varje år går in till Idol-juryn och säger jag ska sjunga WESTLIFE idag, *harkl* - att samma pojkbandsfrisyr har skrivit rader om Chicago med så mycket kuk att folk fortfarande sjunger hans namn från ghettokvarteren i förorterna till avenyerna i stan.

\"They tell me you are wicked and I believe them, for I
have seen your painted women under the gas lamps
luring the farm boys.\"

4. Pamela Anderson

För att hon först säger så här; \"the way I dress is the way I am, the way I live my life\", och sen klär av sig och sen klär på sig och sen klär av sig och någonstans på vägen säger hon likadant igen, och alla journalister nickar medhållande på sina flintskalliga skallar och hon ler och dom ler och hon säger likadant igen, och hon ler för hon fattar inte att det enda dom skalliga, leende, journalisterna vill, är att hon ska ta av sig kläderna och leva loppan ett tag, men kanske förstår. Yes, kanske förstår hon. Och isåfall är det bara hur coolt som helst.

5. Jurassic 5 - Jurass finish first

PIANOT! PIANOT! PIANOT! Världens bästa piano bara dunkar på tomgång och plötsligt kommer några stråkar in och det låter som att en bil tvärnitar och några ropar och några skratschar och lite blås och pianot går ner i spagat, och sen börjar dom rappa igen och det är säkert bästa hiphop-låt också.

6. Kina

Ah, jag saknar dig. Ditt jävla Kina. Med dina stirrande jävla invånare, som små myror, Kina med dina rökiga bussperronger, med ditt Peking och dina barnkalasballonger, Kina, Kina, Kina, jag saknar dig med dina nudelsoppor och Shivo-öl, GAMP-EY-skrik och rödflammiga kinder, med dina tärningsspel och fylleslagsmål, Kina, kom tillbaka hit och vi börjar om igen; med 4 kronors-cigg och risvin, med kareoke-musik och McDonalds-mat, med dina sprängfyllda trafikljusövergångar och smällfeta byggnader och ditt Shanghai med sin skyskrapsskog och fläng, gatuförsäljare och skoputsare, med sina kickers-brudar och hippa Strokes-boys, ramlande ner för stan, supande, suktande, rökande på cigarettfimpar, skråvlande, sjungande i kör, jublande över friheten, över ungdomen, över jävlaranammat, jublet skallande, i ekon från vägg till vägg, stora parker och morgongymnastik; Kina med dina jävla charm och billiga risvin, med dina aphjärnssoppor och hundkött, med dina grillspetts-marknader ända fram till morgonen, med dina rishattar, och risfält, och ris-ris-ris, med dina vägprojekt och din nattrafik, när ska vi någonsin börja om på nytt igen?!

7. Ballboy - A day in space

Det var nog Wars som skickade den här, Wars från gamla DSC-gänget, Wars med bloggen, Wars & Håkan Hellström, Wars och Edinburgh, Wars & kärleken, det var nog Wars som skickade den här låten och det känns helt naturligt att det var hon av alla 6 miljarder människor på jorden som skickade den här låten; och jag vill inte åka till rymden men jag förstår det där, jag förstår det där, jag skulle borra ner mig i en djuphavsgrotta och bo där i 5 år bara för att ha gjort någonting, bara för att känna friheten, i en grotta, frihet? NÄ! Yo. För att känna friheten, av att vara just, precis, så liten, och ömtålig, att man kan dö när som helst. Eller jag vet inte. Jag vill inte bli som alla andra. Dom åker till PYRAMIDERNA i Egypten och går till Eiffeltornet och så, sen snackar dom om det. Dom snackar om det, som en rädsla för att åka därifrån. Och det finns några sekunder i mitten av låten när Ballboy-killen stannar upp, andas in och säger att han har berättat om sina drömmar för sina kompisar, och dom säger att såna där drömmar är inte bra. Och vad som följer på det, är något av det vackraste jag hört någon säga, ever.

8. Gustaf Fröding

\"Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.\"

9. Björn Olsson - Annika

Oh, yes! Jag lyssnade på den en gång, den första gången och tänkte; fan, det är ju Terry Jacks Seasons in the sun. Som när Håkan gjorde Känn ingen sorg för mig Göteborg-låten och det lät precis som Don\'t cry for me Argentina, fast falskt och så jävla mycket Sweden; Björn Olsson gjorde sin version av sanningen på en färja över till Tjörn, kanske, och döpte den till Annika. Pippi Långstrumps kompis, den där golfaren, eller tjejen på spårvagnen som du lekte med när du var 8 år. Lärde dig alfabetet med, och allt sånt där. Men hon är äldre nu och har maskara över ögonen, hon är äldre nu och kollar åt ett annat håll.

10. Majakovski

Den dåren, den där jävla dåren och det finns en story om Majakovski när Majakovski var i Nice och det är den ryska konstnären Yury Annekov som berättar när han träffade Majakovski där, på en gata, och sa hey och Majakovski svarade med att fråga om han fick låna 1000 francs för han har varit i Monte Carlo och spelat bort allt, och nu hatar han jävla kuk-France, och han lånar ut 1000 francs och Majakovski hejdar sig och säger; låna ut 200 till så bjuder jag dig på en middag, och där satt dom och käkade och Majakovski frågade Yury när han skulle back till Moscow och Yury svarade att han inte tänkte på det eftersom han hade bestämt sig för att fortsätta vara en konstnär, och Majakovski lutade sig fram över bordet och sa; okay, men jag åker tillbaka för jag har slutat vara poet; \"NOW I\'VE BECOME A CLERK\", med ironi i halsen och började hosta och harkla sig så att folk rusade fram mot bordet och Majakovski undrade vad som stod på och folk undrade vad som stod på och Majakovski sa att han bara hade satt ett fiskben i halsen och sen gick dom därifrån och Yury sa, \"hoppas vi ses i Paris\" och Majakovski skakade hans hand och sa; \"självklart ses vi i Paris!\".

11. Man with the movie camera

Från 1929. En absolut klassiker. En av filmhistoriens hörnstenar, inspelad på gatorna i Moskva; som en dokumentärfilm en sån där gammal journalfilm, en sån där jävla tråkig film; nej. En sån där klassiker, som man vill hata egentligen för att gå emot strömmen - men plötsligt sitter man bara där. 12:06, in i filmen och skulle jag sett det klippet på en biograf med liveband, så hade personalen fått bära ut mig därifrån, döende, svettande, blodig, under ett regn av saliv. Det är så jävla vackert så att klockorna stannar.
En tant sopar spårvagnsspåret.
En alkis ligger på en träbänk och sover. Reser sig upp. Han har bara ett ben. Kryckorna ligger bredvid.
En annan man går över gatan, brådskande.
En tjej tvättar ansiktet i en stor skål.
En tant putsar fönstret.
Tjejen torkar av sitt ansikte med handduk.
Persiennerna vrids upp.
Kameran zoomar in några blommor som viftar i vinden.
Ingenting händer och i bakgrunden spelar musiken som om någon gick runt med en yxa i stan och slog på allt som rörde sig.
Den finaste musiken sen Beethoven skrev sin 9:e symfoni, och blev döv.

12. Håkan Hellström på Nalen

En helt galen spelning, jag brukar tänka på den ibland. Håkan i sjömanskostym och en publik som skriker. Och plötsligt kommer Per Bjurman upp ur publiken och kysser Håkan på munnen, ya know. Jag brukar tänka på den ibland, och hur ful Per Bjurman var i rastaflätor. Hur bra Håkan är. Hur alla älskade Håkan. Och hur Håkan inte hade en jävla aning om varför folket älskade sådär. Som om han inte fattade hur fin han var. Och han fattade inte, och folket älskade mer och mer. Och folkade Håkan bara för att Håkan inte hade en jävla aning om varför. Och sen kom Per Bjurman upp på scenen och gav en farlig långtradare. En sån där man brukade köra på ryska posten, intryckta i garderober, och smygittande ut ur nyckelhål för att se att hon som pekade, pekade på rätt person.

13. Tchaikovski - Första pianokonserten

Trall - trall - trall - boom, boom, boom - stråkar; och den där jävla melodin. Titta hit, jag är 52 jordsnurr och har hört en del, men inte mycket kan mäta sig med 02:17 till 02:27, i första akten av Första Pianokonserten. Eller hur?? Eller hur!!

14. The Good Life - Album of the year

Mhm, en sån där låt som får varje förlorat popsnöre att knyta sig själv ännu en gång, en sån där poplåt som droppar \"Bukowski\" bara för att det är coolt, för att droppa någonting, för att dricka vin, och några dagar varje år, varje sommar, under varje lönnlöv och på varje filt med solen i ögonen och blommor i håret, kubb, fotboll, vad fan som helst; för några dagar varje år spelar sånt ingen roll och det är helt självklart att Bukowski ska vara där, och det är helt självklart att den här låten är världens bästa låt bara för hur man står med höften böjd och dricker sin Senior Tinto direkt ur kartongen.

15. Pseudonymer

Det är skitsoft. Jag har kommit på två snygga namn, och nu ska använda dom;
* Augusto Alfredo
* Carlos Clandestino
Dom är skitsnygga och säger ingenting om vem jag är. Hej.

16. Joseph Beuys

Det var Beuys som sa att alla människor är konstnärer. Först var han stridspilot i andra världskriget, sen sa han så där. Det var Beuys som Ferlenghetti skrev om i en av sina bästa poems. Det var Beuys som sa att konst är något man inte ska förstå. Och hela tiden missförstådda folk honom. Hånade och skrek, för att dom inte förstod. För att dom inte förstod. Herre gud, jag känner mig som Joseph Beuys ibland.

17. Vattenpipa

...is the new black. Så come on and smoke.

18. The Jesus & Mary Chain - Some candy talking

Kommer ni ihåg när ni hörde Some candy talking första gången? Hur månen låg och vred sig i sin krubba och stjärnorna, dinglade inte stjärnorna på halv stång den natten. 1998 slogs Matthew Shephard ner och misshandlades halvt medvetslös, till att bindas fast vid ett staket utanför stan, där slogs han sedan igen, och lämnade blödande, döende och några dagar senare hittades han och skickades in till ett sjukhus, där han dog och ni såg kanske den filmatiserade dokumentären på SVT för några dagar sedan, och, oui-oui; i rätten höll hans farsa ett tal där han sa att tanken på att han son hade dött ensam var det som smärtade mest, och sen sa han att han ändå visste att Matthew inte dog ensam, för han hade stjärnhimmeln över sig, och det var samma stjärnhimmel som han hade tittat på när han var 8 år och satt i sin farsas famn med ett nyköpt teleskop som han fått i födelsedagspresent, maybe, och jag tror Candy var där också. Och sjöng. Det verkar nästan så:

\"I\'m going down to the place tonight
The damp and hungry place tonight
Should all the stars shine in the sky
They couldn\'t outshine your sparkling eyes
But it\'s so hard to be the one
To touch and tease and to do it all for fun\"

19. Pulp - Sorted for E\'s & wizz

En av de bästa knarklåtarna. Kanske Pulp\'s bästa låt. En text som fullständigt och helt jävligt skalar av varje förstorad pupill som suktat svettats för att ta över dansgolvet eller bara ens bli en del av det, för att leva, och ta en del av det. För att älska och bli älskad. För att knarka och aldrig komma ut därifrån. För att leva ett liv utan, men, och, kanske, vadå, aha, jaja, geezer, nice one & love; den där kärleken som kliver på spårvagnar ibland och sen sitter man där och sneglar, försöker stöta emot, men vågar aldrig, aldrig, aldrig, ever, fråga chans; eller fråga HUR MÅR DU, ska vi ta en fika imon.

20. The Elected - It was love

Om det finns något soundtrack till den här våren, den här våren av fallande regn, snö igen, och försenade spårvagnar; hippa kids i Vasaparken, folkölsburkar skramlande som darrande asplöv, folk utan ansikten, grå dis, dimma över Hisingen och en konsert på Bananpiren, båten dit, fylla, gömd i fickorna, cigaretter och gravplatsar, kyrkogårdar med texten \"Tänk på döden\", tjocka män i frack, små blondiner kortkort, hand i hand, vimlande, skrattande, förföriska så klart, Java och smällfeta kladdkakor, tre dagars skäggstubb & blod, Bob Dylan-frisyr och rock, \"We still need to change the world\"-t-shirtar och Expressen-bilagor, Hagamannen, Hamas, Arafata, och död, om det finns något soundtrack till den här våren så är det inte den här låten, eller nåt sånt där, men det var låten som i alla fall betydde någonting för att den sa att det fanns någonting annat utanför, långt, långt, bort härifrån. Det fanns kärlek, sån kärlek som när killen i Garden State står på flygplatsen och vänder sig om; den här låten är ett soundtrack till, och vad mer kan man begära.