Vi satt och spelade schack när han, liksom i förbigående (eller heter det ”en passant” i just detta fall?) berättade att han snart skulle emigrera.

– Varför det, trivs du inte här? undrade jag.

– Det är väl ok här. Men jag kan inte stanna länge till. Faktum är att vi alla emigrerar, förr eller senare. Det är liksom en del av livet. En av livets funktioner är just som förberedelse för den oundvikliga emigrationen.

– Och vart ska du flytta? Om man emigrerar från ett ställe, så immigrerar man väl samtidigt någon annanstans?

– Jag har inte full koll på det faktiskt. Men jag är säker på att det kommer att lösa sig. Men reglerna är hårda i just detta fall. Man kan inte ta med sig någonting. Till och med kroppen lämnar man bakom sig.

Jag förstod att emigrationen han pratade om inte handlade om att bara flytta till ett annat land. Och den kändes väldigt slutgiltig till sin natur.

– Samtidigt behöver man nog inte kroppen och alla prylar man samlat på sig. Det råder liksom helt andra förutsättningar för tillvaron, där på andra sidan, fortsatte han. Eller, om man skulle behöva något, så ordnas det väl där. Man tar snarare med sig erfarenheterna, tankarna och idéerna. Och – han tänkte efter en aning – Livsgnistan! Jo, faktiskt, man tar med sig själva idén om livet, och viljan att gå vidare. Eller börja om. Där eller här...

Jag hängde inte riktigt med i svängarna. Själva tanken på att han snart skulle emigrera hade satt igång så många tankar i mitt eget huvud. Givetvis skulle jag själv emigrera någon gång i framtiden, men jag sköt envist sådana tankar ifrån mig nästan hela tiden.

– Men hur vet du att det är dags just nu? undrade jag.

– Jag har känt det på mig ett tag. Och läkarna bekräftar. Orken liksom kommer och går. Det finns stunder när jag kan tänka klart, umgås och skratta. Och så finns det stunder när jag sluter mig inom mig själv. Tänker och ler, men inåt. Eller bara har ont...

Han tystnade. Nästan som för att demonstrera vad han just sagt, så slocknade ansiktet och han blev onåbar under några minuter. Jag visste inte om han sov, om han drömde något, eller om han tänkte... eller om han i själva verket stod osynlig intill mig, som en himlens väktare, bekymrad över hur länge den skrangliga kroppen ska kunna fortsätta orka.

– Jag flyttar min springare till ruta D3, sa han plötsligt och oväntat. – Där står den bra. Han blinkade till mig.

Jag flyttade på hans springare enligt instruktionen. Och upptäckte sen att han återigen gått in i sin dvala.

Någon minut senare började började det blinka och tuta. Ett par sköterskor kom springande för att kolla och ringde genast på överläkaren, som dök upp efter ett par minuter.

– Det är över nu. Vi får hoppas att han har det bra där han är, sa sköterskan. Vi behöver göra i ordning en del. Kan du vänta någon kvart ute i dagrummet?

Jag ringde de andra närmast berörda, som kom på bara tio minuter. Vi gick in gemensamt för att ta ett första farväl av vår emigrant.

Schackbrädet stod kvar där på bordet. Nu förstod jag varför han blinkat till mig. Han hade kunnat avgöra partiet och vinna över min ensamma kung, men i stället hade han valt att ställa mig ”patt” och göra partiet oavgjort!

----------------------------------------
Helt uppdiktad text, men tillägnas pappa, som dog för några månader sedan.

Bilden: "Knight-chess" by Ricardo630 - Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons - https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Knight-chess.jpg#/media/File:Knight-chess.jpg