“Du måste leva.” Martin Mark andades ut djupt och mörkt efter det allvarliga uttalandet. Ingenting han sagt tidigare hade sjunkit in så djupt i medvetandet. Martins långa hår fladdrade i vinden.
“Annars?”, frågade Patrick Flykt. Hans stubbade hår kändes som stålvadd i blåsten. Varför hade de valt att stanna djust här?
Martin skrattade åt frågan, men han upplevde inom sig att Patrick hade börjat bli mer och mer frustrerad. Och vad det kom sig av visste han inte. “Annars kan hända att allting som uppenbarats för dig hittills suddas ut och försvinner. Vill du det?”
“Vad jag vill håller jag för mig själv.” Patrick darrade lite på rösten i den råa vinden uppe på höjden, men i hans hjärta närdes en värme över att följeslagaren var med.
“Ingenting du vill, tänker eller gör kan du hålla för dig själv nu. Jag är alltid med dig i dina tankar från och med nu.”

Från den här utsikten kunde de två vännerna se vida omkring. Kilometer efter kilometer av fjäll, dalar och djupblå sjöar bredde ut sig under de höga molnslöjorna. Och myggen hölls undan av vinden. Under den tid som gått sedan Martin dök upp i Patricks liv hade mycket kastats på ända och omkull. Och vad sedan det innebär för uppenbarelsen av världen och världsalltet i stort. Men framförallt att han inte var ensam med sina bekymmer längre. Patrick satte sig ner på en sten och begravde blicken i en fjällros.

“Jag vill se världen födas på nytt, se en ny era gry och även samhället födas på nytt.”, sa Patrick med grumlig röst. Allting inom honom hade gått sönder bit för bit tills nu och det var likadant med världen tyckte han.
Martin höjde sig med en skarp ton. “Vad du vill hör inte hit, finns inte på kartan överhuvudtaget. Att genomföra i ett rus är bara självsvådligt och slår tillbaka på en själv i slutändan. Vad du ska inrikta dig på är att göra det du behöver, av det du kan göra. För på så sätt överlever du. Och det är det enda som räknas nu.”
Patrick ville inte ta in budskapet i det sagda, men registrerade ändå vad Martin Mark sa. “Du får det att låta så slutgiltigt.”, sa Patrick Flykt medan han såg fjällrosen skifta röd nyans under solstråken.

Högt ovanför de två, som i en annan värld, satt ett medvetande och följde allt som försiggick under hen. För i livet finns två alternativ, att vara lyckligt ovetande eller gå mot allvetande med än ständig sorg i hjärtat. Och denna hen hade sett, insett och hört allt. Så gick det för den som brydde sig och sådan insikt berörde nu också våran värld.

Runtomkring i fjällvärlden var det ett och samma väder som hos de två på den där fjälltoppen den här dagen. Igenom alla lämmar och hjärtan blåste en sorgsen vind och bådade om att det var ett lågtryck på gång. Fjällblomster runtikring fällde sina stjälkar för att möta en ökande vind och i Patricks hand låg en vacker liten sten han nyss greppat och kanske brydde sig också litegrann.