Att kriga för att överleva, varför börjar det så? Vi delar in oss
i områden och siktar med vapen över gränser
slänger handgranater över husen, matar magasin in i våra kalasjnikovs.
Vi fördelar de blodspengar vi får, och skickar mer död
till människor i nöd,
vi möts aldrig på halva vägen vi ser inte åt varandra även
om blicken avslöjar när vi ska slå till härnäst.
Men ibland så börjar vi förstå,
att det spelar ingen roll vem som börjar slå?
Vi förenar oss i diskussioner och riktar blicken till barnet
bortom brustna visioner
sluter handslag öppnar husens dörrar, fyller kopparna med te.
Vi förtjänar de erfarenheter vi fått, och försöker
läka de sår vi gett människor det är svårt,
för när vi möts på halva vägen finns alla stegen
till varandra kvar att gå.

Att fylla diskussionerna med förtal och hat, varför fortsätter
det så? Vi delar in oss i rätt och fel och demoniserar varandra
slänger anklagelser om omänsklighet till den andra.
Vi fördelar de skatter vi tar, och skickar smulor till
folk som inget har.
Så möts vi på halva vägen vi respekterar
varandra för erfarenheten visar att demokratin är bättre.
Och kanske börjar vi förstå om chismen, att det är
själva grälet som är feminismen? Skriver under
fredsavtal och säger till barnen att det inte är deras fel,
inges fel, utan vardag för den som vill överleva
att gräla inte slå till, hylla modet hoppet att ta itu
med problemen, att feminismen är ett steg av många mot
fred och försoning, att sådan är tingens ordning
att vi inte får som vi vill i en handvändning.