så
ska
jag
dö
nu
då
nja inte riktigt tid med det känner jag
fast som vanligt i alla människors liv när saker som påminner om våran egna dödlighet visar sig så funderar man ju
vad
vill
jag
vad är viktigt
och
vem bryr sig
vem av alla i min närhet skulle finnas om jag blev svag
död svag alltså
jag tror jag är mer rädd för det svaret än vad jag är för själva döden
vem
är
jag
så
viktig
för
mina barn såklart och min mamma
förövrigt vet jag faktiskt inte
någon vuxen i min närhet som skulle stå ut
ta
hand
om
kunna gråta hos med frihet innan jag isåfall skulle dö på något sätt existerar nog inte
den känslan
är
och
förbli
mer
otäck
än döden själv