Livet verkar plötsligt taga slut
och vad följer sen – nog ingen vet.
Då tystnar för evigt väl min trut
till människors glädje och förtret.
Åt sidan blir min penna lagd
efter tusentals av skrivna ord,
(inom parentes en riktig bragd),
och min aska strös ut över jord.

Att sen Sankte Per ej tar emot
min stackare till själ, svart som sot
utan helt bister till mig säger
”När dina gärningar jag väger
ser jag du är utav den sorten
som alltid stoppas här i porten,
och som därför, du nog kan förstå,
får stanna där ute i det blå,
för att evigt, ensam, kall och stum
irra omkring i universum.
*

Kanske något vad jag ovan skrev
alldeles på tok för dystert blev.
Dikten bör nog därför endast ses
som fundering och som hypotes.
Så tänk för Guds skull ej mer på de
för ännu så hänger gubben me.
Och inte heller gör det nåt att
jag på pottan hos herr Per blev satt.