Jag är bjuden som gäst, hos skammens broder.
Kaffet är bittert men skadeglädjen är söt.
Han hånler åt min skärande sorg som lämnar
ett avtryck av Grand Canyon i mitt inre.
Sorgsen, skamfull och ångestfylld.
Sårad än en gång, men vad gör det i ett led av hundra??

Jag krymper på nytt, åter på knä, bugandes åt min egen idioti.
Kan jag någonsin bli kvitt från denna sjukdom som jag bär på i mitt inre?
Sorgefeber.
Jag är en äcklig, oönskvärd mörk siluett till figur.
präglad av den följande skuggan. Alltid hamnar jag i dess fotspår
aldrig före.
Genom tid och rum.
Tid och rum? det upphör. jag förblir.
ett tomrum utan början och slut. det är mitt hjärtas vägbeskrivning.
förlåt mig viskar jag i min ensamhet. FÖRLÅT MIG! skriker jag ut
ett eko som kommer att ringa i tusen år, svarar mig i vågor...
förl, förl, förlåt mi, mi mi, mig mig.