PAPPA OCH TÅRARNAS INFERNO

*
Den sorgsna flickan frågar:
- Det gör så ont, jag trodde det fanns en möjlighet att nå insikt, gråta massor och sen få gå vidare. Men tårarna tycks aldrig ta slut.

*
FADERLIGHETEN SVARAR:
- Tårarna är Dina vänner.

*
Den sorgsna flickan säger:
- Jag har hört det är viktigt och helande att gråta. Men Pappa det gör så ont, jag får svårt att andas och jag känner mig liten och svag.
Jag känner jag borde vara glad och stark, sprida glädje och trygghet..... Men - så händer något, mina skydd räcker inte..

Ingen vill ha mig med min ofärdiga gråt. Jag är så rädd att skrämma bort de som förtrollats av mig för mina varma och starka sidor..

*
FADERLIGHETEN SVARAR:
- Kära barn vem har fått Dig att tro att Du behöver skydd? Vem har krävt Du skulle behöva vara stark och glad? Vilka sunda personer tror Du skrämts av det äkta?

*
Den sorgsna flickan svarar:
- Jag vet inte, ingen har väl sagt det, men jag har alltid känt jag saknat skydd i form av en moderlig och faderlig varm famn. Mamma och Pappa fanns där, men de kändes otillgängliga, mamma så sval och behärskad för att inte visa hat, Pappa så full av principer och hellre sträng och "rättrådig" än ömsint och nära.

Jag blev hänvisad till ljuset i skuggorna. Jag var inte välkommen, jag kände ju att jag var i vägen. Pappa sa uttryckligen också:
- Tyst, när vuxna pratar.

Jag hatade att vara barn. Det innebar ju ett mindre värde, som barn blev jag inte värd mitt ord som var spontant.
Men svarade jag ärligt på frågor och kom jag med ärliga bekännelser så var Pappa mycket rörd, ja känslosam och nöjd, hade jag gjort något dumt men erkände fick jag mildrat straff.
Min frihet blev inte inskränkt eller så låtsades Pappa bara slå, han var inte våldsam, och han tappade aldrig fattningen, bestraffning och aga var mer en princip, än något han ville utöva. Pappa var snäll.
Mamma hatade det men hon var nog för rädd att skydda mig. Hon lämnade rummet och Pappa låtsades slå och jag skulle inte säga han låtit bli.
Jag var rädd, hatade lögnen redan då, jag fick mildrat straff för min ärlighet men anmanades att falskt ingå i ett skådespel?

*
FADERLIGHETEN FRÅGAR:
- Om Din Mamma och om Din Pappa var harmoniska och stabila inuti, tror Du de gjort annorlunda då?

SANNINGEN ÄR HÅRD:
Nej! Du var verkligen inte välkommen, de ville bara värna Dig och uppfylla sin plikt på bästa sätt de förmådde. De gjorde allt de kunde och lite till. De t.o.m försökte älska Dig. Din far blev dock charmad av Din lillvuxenhet och att Du var så sann även om det sällan gagnade Dig. När ni var ensamma såg han inte längre barnet, mer en jämlike, mera som att mötas i ett samtal, en dialog mellan två gamla själar.
Din Mamma kunde Du aldrig nå, oavsett vad, hon ville ju verkligen inte ha Dig och gjorde allt för att inte visa sin förtvlan och sitt hat, hon hatade sig själv för detta och kände sådan skuld. Du var i vägen, borde aldrig kommit till..
Men! Du levde, rasade, grät och skrek så full av vilja och liv. Endast Samhället och samvetet tvingade henne att hålla Dig vid liv. Och Humanitet.

*
Den sorgsna flickan svarar:
- Ja, jag förstod ingenting, mer än att jag var "fel" och att jag aldrig blev trygg. Min enda väg var in.... Att försöka stärka mig själv. Jag behövde vara ensam då.

*
FADERLIGHETEN SVARAR:
- Ja Du tvingade Dig att bli vuxen snabbt, lekte ceremonier om döden med ett annat spirituellt barn, Din äldre halvsyster, vilket ni blev väldigt bannade för - då Du låg på golvet mellan två kandelabrar och fridfullt i spänning och glad förväntan kände Dig som död. De gamle, de fruktade döden, men inte ni.
Du slutade leka med dockor då Du var sex år, ledd som av en helig ingivelse och Du lade resolut ifrån Dig en docka och sa mycket vuxet och bestämt:
- Detta är ju barnsligt!!!
Sedan rörde Du sällan en docka mer... Du blev dock frestad av en klasskamrats passion för Barbie en gång i mellanstadiet och det kändes förbjudet och pirrigt. Väldigt barnsligt.

*
Den sorgsna flickan svarar:
- Ja, Gud så jag skämdes och tänk om jag sviker mina "ideal" och mitt löfte? Det frestade att leka med andra. Jag kunde lätt tappa min orientering.

Jag var som en narkoman jag jagade hela tiden efter socker och saltlakrits. Det var det som betydde mest. Jag t.o.m stal lite mynt av pappa för detta. Det kändes så bra att "synda" så, då han varit så sträng, att stjäla några enkronor ur hans fickor, i smyg.. Att triumferande viska:
- Nu är vi kvitt!

*

FADERLIGHETEN SVARAR:
- Ja mat blev Din tröst. Du värnade också Din värdighet genom att stjäla. SEdan uppstod ett rus i detta förbjudna. Erkänt har Du gjort förut om spänningen och ruset detta gav. En känsla av kontroll... Sedan utvecklade Du som kleptomani och skröt för Dina äldre vänner om hur Du duperade expediter med Din charm samtidigt som Du stal mitt framför näsan på dem. Även om de vännerna rökte gräs och annat, liksom Du vid denna vilda tid, och även om de festade om, så manade de Dig att låta bli. Strax innan Du fyllde sexton år åkte Du "fast" inte för snatteri men för "ringa stöld".

*
Den sorgsna flickan svarar:
- Åh jag var så lättad då jag åkte fast. Jag tackade dem. Sa till butikskontrollanten och de andra på kontoret de ledde mig in till, att jag skulle sluta med snattandet nu... Jag klarade mig innan jag blev straffmyndig som 15-åring att sluta med Detta gift.
Det sorgsna var att Mamma ville vi skulle prata med morfar som jag älskade mest av allt och han var ju polis. Jag har nog aldrig skämts så.
Jag minns inte, Mamma var jättearg, men Morfar var nog riktigt, riktigt ledsen och bekymrad för mig...
HAN ÄLSKADE MIG SÅ!!!

*
FADERLIGHETEN SVARAR:
- Du ser, riktig Kärlek biter ingen "Synd" på. Din mamma tänkte mest på prestige, att inte förlora ansiktet, denna fasad, hon värnade om rätt och fel, som hon navigerade sina förvrängda känslor genom, tills det brast då hon sökte tröst och kraft i flaskan.
Så om inte stöld skrämmer Kärleken, varför skulle ängslan och rädslans tårar göra det?
Tror Du verkligen KÄRLEKEN RÄDS ETT ÖVERGIVET BARN?

SKULLE DU VÅGA PROVA:
att komma ur alla Dina skal? Öppna upp dörren, Du var så noga med? Din "heliga" nyckel som barn, Du låste ALLTID in Dig på Ditt rum, tecknade, skrev eller kramade Dig själv... Nyckeln, lås upp... Våga!!!

Vet Du som fd tjuv, nyttja den "talangen" :-) STJÄL LITE MOD! Du stjäl egentligen inte av någon eftersom Universum har överflöd....

Så gå ut och Gråt modigt mitt barn!
Gråt nu riktigt duktigt.

*
Den nu lite lättade och sorgsna flickan svarar:
- TACK Pappa, det skulle kännas tryggt om en jag älskar inte flyr som Mamma, utan om jag nu snart finge vara med en som vill vara nära mig i alla mina känslor. Nu drömmer jag ju mest om en man, att en man, min man ska känna så. Jag önskar helt romantiskt han vill vi kan gråta för och med varandra.

♥ Vi skulle kunna skratta och gråta.
♥ Vi skulle kunna släppa smärta och gråta.
♥ Vi skulle kunna verkligen se varandra och gråta.
♥ Vi skulle kunna gråta över att världen ser ut som den gör, verkligen tillsammans omfamna denna djupa smärta att känna och se Moder Jords och människornas utsatthet.
♥ Vi skulle kunna gråta till vacker poesi.
♥ Vi skulle kunna gråta i en stilla dans.
♥ Vi skulle kunna gråta och bli ETT KÖTT och ÄLSKA som om inte tårar fanns.

......t i l l s a m m a n s

_________________________
© ORD & VEDIC ART
DominiQue NVC Costa
23 morgonen, sjätte månaden
LJUSBRONS ÅR 2015 EFT.KR

_______________________________
TILLÄGG FÖRORD
Som här blir EfterOrd, vem bestämde en kronologisk ordning, inte jag med en sk ADHD i alla fall ;-) , en etikett på en funktionsvaribel som jag optimistisk vill tolka som:
*
A
Divine
Higher
Determination
*

FÖRORD

Oj vilken himla dialog jag skrev om tårar, mötte typ allt, djupaste lager i detta liv, dialogformen är bra då vågar jag mer i tredje person och kan coacha mig själv, nå mitt högre jag, känna en kärlek från något högre än mig, därtill så ger det just andrum med dialog samt så hoppas jag beröra andras Blockeringar bättre, genom att använda mig själv som verktyg. Och Gud/Universum jag önskar att andra med livsmärta och djupa sår blir stärkta av processen jag öppet delar - och blir påminda om sina frågor och blir påminda om sina inre styrkor och inre svar, eller så hjälper jag lite till att öka förståelse till det lite "komplicerade" som t.ex tjuvars uppkomst (en variant) bättre.
Gud slutet blev för mig MAGISKT FINT.. Som detta har plågat mig hela livet, och jag är biologiskt sett inte ung, men i själen i sanning ett återtaget barn. Jag får numera ansvara som två föräldrar för att överleva, bara jag vet precis vilka frågor jag behöver ställa... .. och vågar jag processa, låta tårarna komma medan jag skriver, ja så känner jag KÄRLEK och så kommer svar....

Jag rekommenderar alla varmt att ni får ner era frågor och existentiella funderingar på pränt, kanske finns mer svar inom Dig än vad Du tror, kanske ska vi tillåta oss mera egentid och andas djupt och våga bjuda in Kärlekens kraft på detta enkla sätt?

Och när vi läser varandras kärleksflöden så blir det så mycket rysningar, wow och Aha...

Min vision och dröm:
Tänk om ALLA öppnade upp vilken underbar kärleksfull värld vi skulle skapa. Peace & Love?

Namasté ♥

______________________________