Gång på gång i samtal och möten med vänsterideologier (och deras representanter) slår det mig att ett genomgående mantra tycka vara att:
”om någon får det bättre innebär detta per automatik att någon får det sämre”.

Och det är en sanning.

Men en sanning med viss modifikation.
TY det stämmer inte alltid, på alla individer och i alla situationer, i alla tider.

Komplexitet mår sällan bättre av att den förenklas.

Och ekonomiska system är komplexa,
likt livet i övrigt.

Speciellt problematiskt blir det för människor i tredje världen, som nu i raskt temp rör sig mot den andra.

Dessa människor strävar (och det med rätta) efter att få det bättre, och under de senaste 10-20 åren har standarden i många länder höjts i ett procentuellt tempo som vida överstiger utvecklingen i ett land som t.ex. Sverige.

Skillnaden mellan hur vi stod ekonomiskt i början av 1800-talet och i början på 2000-talet är på sina håll att jämföra med hur en del länder stod i början av 1980-talet och i början av 2000-talet.

Den utvecklingen som alltså tog 200 år i Sverige sker i en snabbare takt idag.

Och detta är glädjande.

Och jag har väldigt svårt att motivera varför individer som tidigare gått eller sprungit en mil mellan byarna för att idka handel eller socialt utbyte inte skulle få unna sig att istället cykla denna sträcka. Och att de som tidigare cyklat nu skulle få åka moped. Eller att de som tidigare åkt moped nu ska få tillgång till bil, vilket underlättar betydligt under de regniga perioderna.

Men enligt vänsterideologi skulle detta innebära en ren katastrof.

Samtidigt som de ur ett rättviseperspektiv får väldigt svårt att argumentera mot utvecklingen i tredje världen.

För endast rika, välmående västerlänningar kan idealisera ett system som går rakt emot den ekonomiska evolutionen.

Dåligt vill alltid få det bättre – och bättre vill alltid få det bra. Och bra vill också finna en meningsfullhet i att ständigt förbättra sin situation och sina liv.

Det är därför vänsterpolitiker i all sin strävan efter kommunism i alla de slag ändå till sist finner sig vara kapitalistiska.

Ty alla har de mer på sina bankkonton än de egentligen behöver för livets nödtorft. Och alla anser att det är så det ska vara – just för dem.
Och vänsterns politiska företrädare och slagkämpar tjänare inte mindre än andra politiker. Trots fina ord om solidaritet.
(ett annat fint ord är hyckleri – men det kan vi ta en annan gång).

Och politiker tjänar i regel mer än gemene man och kvinna.

Och i konsumismens namn har det i kommunistiska kretsar köpts lika mycket (och ofta lika dyra) märkesvaror som hos oss andra dödliga.

Märkena är bara andra.
Men inte är palestinasjalar, militärcyklar och fjällräven billigare än min 15 år gamla DBS, eller byxor från Dressman.
Mode och antimode är alltid och kommer alltid förbli olika sidor av samma mynt.

Summa summarum är nog att vi alla får dela på jordens resurser så gott det går – och gärna med vishet och försiktighet. Kanske vi också få stå tillbaka i en del fall.

En familj med 11 barn kanske inte kan unna varje barn samma semestertrippar som en familj med bara ett barn. Men samtidigt så får de barnen mer social gemenskap med sina syskon och föräldrarna mer avlastning i de vardagliga bestyren då barnen i viss mån kan sysselsätta och se efter varandra.

Det finna alltid plus och minus med allt – fördelar och nackdelar.
Och i detta har vi ingen rätt att fördöma.
Bara bedöma och fördela.

Ett land med en miljard invånare kanske inte kan unna varje individ samma frihet som ett land med några miljoner.

Men att det skulle bli katastrof i världsordningen bara för att en bybo i Afrika har gått över från cykel till moped eller bil, tror jag inte på.

Ej heller att världen skulle gå under för att du som svensk får några hundralappar mer i lönekuvertet (vilket fortfarande antagligen är betydligt mindre än vad vänsterpolitikern tjänar).

Nej, det som världen går under av och som skrämmer mer är politiska system som vill ta friheten från individen och slussa över på några utvalda få. Som vill samla alla pengar under en planekonomisk slöja, köpa vapen för och attackera andra länder som det går bättre för än det egna.

SÅ proletärer i alla länder – förenen eder!
Och kasta ut kommunismen till historiens skräphögar där den hör hemma med alla andra totalitära system såsom nazism och fascism.

Och låt kalla alla dem som inte protesterar mot ryska kränkningar av vårt land för dess rätta namn – förrädare.

För det är en fint ord på en mycket ofin handling – som används allt för sällan i vårt avlånga land.

Låt tillgång och efterfrågan tala
och låt kunskap och skicklighet leda
Inte utopiska system utan verklighetsförankring.

Annars blir det bara tillfrågan på en eftergång – som ingen ändå vill ha.