Lådan stod där orörd på bordet.
I sin stumhet stirrade den blint på henne,
Gäckande.
Liksom som om den ville säga; "du hörde hans ord likväl som jag, mig kommer du aldrig åt."
Låset hängde tungt i hylsan. För att demonstrera att ord ibland inte räcker.
"Öppnar du lådan är det slut" sade han. "Slut på oss och det vi är. Då finns bara ett ensamt du och ett ensamt jag".
Hon rös till. Ensam.
Det ordet skyddes som pesten.
Hon använde trotsigt själv i dess ställe.
"Jag är själv". Själv är bra. Bättre än det andra.
Och han visste det.
Att hon var rädd.

Men nu stod hon vid lådan ändå.
Den blänkte vackert i solen.
Sjöng sånger om ett gott innehåll.
Hon sträckte trevande ut ett finger och petade på låset.
Bara lite.
Det började vaja från höger till vänster.
Hennes ögon följde rörelsen.
Höger, vänster och så höger igen.
Hon fantiserade om hur hon hämtade nyckeln från gömstället.
Hur hon sakta låste upp låset.
Att locket flög upp och hundratals duvor flög ut.
Vita duvor i ett regn av glitter.
Sjungandes vackra lovsånger om kärlek.
Och icke-ensamhet. Tvåsamhet.
Klick.
Hon hade gjort det.
Låset var upplåst.
Kanske var det inte fantasier ändå.
Locket lyftes sakta upp och hon såg något vitt blänka till.

Men det var inga duvor. Det var tankar.
Tankar om henne. Och honom. Och tvåsamhet.
Och potentiell ensamhet.
"Jag älskar henne inte".
Och hon grät.
Och hon kastade lådan i väggen.
Och hon mindes hans ord.
"Öppnar du lådan är det slut".
Och hon förstod att det var sant.
För hellre ensamhet än en lögn.
Och han visste det.