Får man se sjögången i Grötösundet,
då blir man varse kraften hos ett hav.
Och ser man brotten sen vid Kårögrundet
förstår man månget skepp där gått i kvav. 
Men i Bohuslän, där plägar man se havet
som både fiende och allra bästa vän
och trots att det ena dagen liv har taget,
så kan det vänligt vara dan därpå igen.

Visst drabbat sorgen mången fiskarstuga
då sjön av folket tagit sin tribut
Ett epitafium i vanlig sten fått duga
att rista in ett värdigt attribut.
Där manligt kärvt står hugget i graniten,
en enkel text med denna vittnesbörd;
"Mot havets makt vår Älskade var liten,
hans liv blev ett av västanstormens skörd."

 Men så en dag då lyckan återvände,
det samma hav, som nyss ifrån dem tog
visade givmildhet och rika fångster sände.
Ja, fru Fortuna åter mot dem log.
Och där vid Söö's lavbevuxna klippor
sågs pensionärer fiska upp makrill
medan bland tjärblomster och starrgräsvippor
en fårskock fridfullt betande gick vill.

Så längre norrut, där uppå Barberar’n
satt ”Lappen” ensam i sin båt,
och ropade till oss, just när vi passerar’n
”Hallå där Olle, har du nogge fått?”
Så kom Stette-Karl själv där i ekan,
i bussarong som nog en gång vart blå
Att det är han, det rådde ingen tvekan,
för bara Stette-Karl kan skôdda så.

Gick man till Putte, sen i fiskaffären
det förbereddes inför dagens rök,
och ingen fick då ducka för besvären
eller tycka att det var för mycket stök.
För vid sjutiden strax innan kvällen
då makrillen just var färdigrökt,
flockades folk just där av alla ställen
för att få sig en smakbit – helt utsökt.

Ser man sen mot bergens alla skrevor
med underbar och riklig blomsterprakt,
där björnbärssnåren sträcker sina revor,
upplevs ens hembygd som gudomlig trakt.
Och att på kvällen se hur solen sänker
sig stor och blodröd ner i kolsvart hav
ja, då är det inte utan att man tänker:
”I sanning, här så vill jag ha min grav”.