Det är ingenting som finns, tänker jag och fortsätter ner, klunk per klunk i vad som ska föreställa en vinflaska.
Jag vet att jag missuppfattat allt. Att ingenting av allt som hänt egentligen har en väsentlig plats i historien. Allt känns som en parentes. Som om vi alla varit biroller i vår egna prosa. Fast, i en evig bana; som elektroner runt sin gudabild atomkärnan.
Hundöron har gjort att vi stakar oss fram, sida per sida. Om ändå bokslutet och slutordet kunde hjälpa oss att förstå hur förvirringen har härjat fritt i sinnet. Hur minnet av varandra har dimmats igen av svetten från vårt rusande. - jag tror du fortfarande rusar. Säger en mor till sin dotter i hopp om att ge henne en förlängd arm ut i förståelsehorisonten. Men snabbtänkt som denne ändå, stund för stund kan vara, rinner försvarsfyllda ord ur hennes mun att - jag vet, och det är de sista kapitlen i den bok jag så ivrigt arbetar för att stänga.

Men i slutändan, alltså inte det tillfälliga livets slutända( i dess eviga cirkel), utan de miljoner tillfälligheter som upplevs ständigt, då tanken beger sig något längre ut än vanligt, ut ur sig själv och in i någon slags självuppfattande metakognition, så kanske(kanske) valen var rätt ändå.

Någonting i historiens baksidor, det som händer mellan raderna och i baktanken, (som om våra liv författades av någon utomstående), behövde bevisa något. Något som vi innan aldrig uppfattade. Något som tidigare varit fördolt för oss.

Det kanske var meningen att rusningen och förvirringen skulle leda oss någonstans.

Men ännu har jag i mitt fördolda, dimmiga sinne inte lyckats med att förskingra de omogna tankarna. De hålls kvar av den illvilja mitt nästa nyfödda jag bär över vad som varit.

Som om allt faktiskt spelade roll.
Och den påhittade vinflaskan i historiens början gör inte historien mer verklighetsförankrad.