Kaffet på bordet svalnar medans tårarna inte får en chans att torka
Du har jackan på dig, jag är så rädd att du ska gå
Jag har inga ord, för du har tagit dem ifrån mig
Om detta ändå vore första gången jag var här, där det är jag som håller på att gå i sönder
Men jag ser på dig att du redan är trasig

Du gråter, vi gråter tillsammans, och det bränner i fingrarna för jag vill röra dig
Än en gång är jag här
132 dagar är inte så mycket men det skrämmer mig att detta hade kunnat vara den sista

Jag får orden tillbaka, men dem stannar inuti
Jag älskar dig, du gör mig hel