Skåpet tog sig runt på sina fyra krumma ben: det skulle ingenstans, och ingen undrade heller. Det drog runt lite på måfå och kände lycka över livet. Bodde gjorde det på en namnlös bakgård i en halvstor stad.

Ibland höll det intressanta föreläsningar för människorna det mötte, men det som skåpet själv trodde var vackert klingande och visa ord var bara lådornas sirliga handtag, små järnöglor, som gnisslade och slog i stormars och människors grepp.
Det hände att någon la en gammal överbliven duk på skåpet. Då log människorna lite outgrundligt och såg en stund rakt på skåpet. Men snart nog blev det åter negligerat, och en vacker dag upptäckte skåpet, till råga på allt elände, att det egentligen inte alls rörde på sig, och ännu mindre förflyttade det sig. Det hade aldrig skett att skåpet hade gjort något åt det hållet själv. Det hade inte alls dragit omkring på stan på måfå - det var i stället en mängd saker runt om som hade rört sig: höstlöv, dörrar, människor, cyklar, fönster, barnvagnar, mattor och mattpiskor. Själv hade det stått blickstilla i många år. Årstider hade kommit och gått.
Under tiden hade väder och vind fått skåpets tre lådor att att svälla och låsa fast sig. Aldrig skulle någon kunna titta i lådorna mer. De var visserligen tomma, men ändå - det kanske fanns vackra ådringar därinne, märkliga färgnyanser eller spännande dofter som kunde glädja någon människa?

-Lönnfacket, tänkte det. Jag måste berätta om lönnfacket!
Och skåpet ropade och ropade så högt det bara gick; det ropade ur furufibrernas allra finaste vibrationers innersta källa.

\"Det finns ett lönnfack i mig!\" ropade således inte skåpet till den som ville höra på.
Även lönnfacket var tomt
Och ingen hörde det som inte gick att höra.

Årstider kom och gick.